Föregående Nästa

Möt generation skryt

Möt generation skryt
07 september 2009

I P3:s program Kvällspasset sändes i torsdags ett inslag med följande vinjett: "Möt generation skryt. 80-talisterna som överdriver i cv:t! Eller är det bara the end of jante?Var kommer svenskens komplicerade förhållande till självförtroende ifrån?"

Annons

Att ljuga och hitta på meriter man inte haft är ju inte mycket att snacka om. Det går så klart bort. Men ofta tror jag det handlar om hur informationen presenteras. Exakt samma bit information kan presenteras på en mängd olika sätt och uppfattas olika av läsaren. Låt mig ta ett exempel:

 

Att inleda ett brev med: ”Hej jag heter Kalle och är 33 år” eller ”Varumärkesexpert riktad mot expansiva entreprenörsföretag söker anställning” är två varianter på hur information presenteras. Inget är mer sant eller osant än det andra. Det är bara två helt olika anslag. Det första informerar det andra marknadsför.

 

Att kalla den andra varianten skryt tycker jag bara är fånigt. Att stå för vad man faktiskt kan och har presterat borde väl vara en självklarhet när man söker jobb.

 

Vad är skillnaden mellan skryt och fakta? För mig handlar skryt om att lägga med en egen värdering i sin faktapresentation och göra det väldigt tydligt vad man själv tycker om sin bedrift. Genom att endast presentera fakta kan du inte skryta.

SKRYT: ”Jag är så jäkla bra för jag har sålt för 350 000 på två månader. Är bäst av alla på firman.”

FAKTA: ”Sålde för 350 000 på två månader. Blev utsedd till årets säljare.”

 

Sådana bedrifter är inte alls ovanliga. Dock finns det gott om exempel där denna typ av väsentlig information inte kommer med i cv:t just för att kandidaten är rädd för att skryta.

 

Så jag tror inte på generation skryt. Jag röstar hellre på ”the end of jante”.

 

 

Pelle Mårtenson
Publicerad 07 september 2009
Föregående Nästa