‘- Jag har aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv. Antingen har jag blivit handplockad för ett uppdrag eller så har jag blivit kontaktad av en rekryterare.

Så säger min skrytsamma vän när vi sitter och dricker kaffe i silverkoppar efter en lunch på restaurangen i en av Hötorgsskraporna.

Högkonjunkturen spirar och det märks på omgivningen när vi ser oss omkring i restaurangen som överlevt den senaste konjunkturdalen och på något märkligt sätt fortsatt att gestalta det framgångsrika karriärlivet i city. Som vanligt pratar vi om jobb och min vän har som vanligt självförtroendet på topp.

Jag har hört honom flera gånger förut säga det där med att han aldrig behövt söka något jobb, och har tidigare tyckt att det låter häftigt, men samtidigt har jag känt att nåt är fel i resonemanget. Innan jag hunnit få kläm på svagheten i min väns skryt, börjar han bombardera vårt övriga sällskap – en marknadschef i mediabranschen och en finanstrainee som är mer begåvad än oss andra tre tillsammans – med sitt självsäkra snack:

– Titta i tidningarnas platsbilagor. Det finns ju huuur mycket jobb som helst där! Men hur många är intressanta? Högst två-tre totalt, resten är rätt trista jobb. Och varför då? Jo för att de bästa jobben annonseras inte – de tillsätts via rekryterare eller genom kontakter.

– Det skulle aldrig falla mig in att söka ett utannonserat jobb. Nä jobben kommer till mig, triumferar min vän – och nu har jag lyckats formulera mitt motargument så jag säger för att provocera:

– För mig är det precis tvärtom. Jag skulle aldrig tacka ja till ett jobb som jag blivit erbjuden utan att ha bett om det. Och jag har aldrig haft ett jobb som jag inte aktivt har agerat för att få.

Det blir tyst ett tag runt bordet. Jag sätter in den avgörande stöten:

– Ja egentligen är det faktiskt så att jag alltid har börjat med att bestämma mig för vilket jobb jag vill ha – och sen har jag sett till att skaffa mig det jobbet.

Det låter jättebra, och plötsligt blir det min tur att briljera inför de andra vid bordet. Jag berättar om hur jag fått mina tidigare jobb, och vi konstaterar att det faktiskt är ännu lite coolare att bestämma sig för vilket jobb man vill ha – och sedan skaffa sig det. Jag får mina lunchkamrater att hålla med om att jobbet är en så viktig del av ens liv så det måste man vara noga med att välja rätt.

Mitt resonemang är egentligen rätt enkelt, och bygger på att både den som tar jobbet och den som anställer behöver vara överens om att det känns bra. Om jag som arbetsgivare tvingas tjata eller övertyga en person att ta anställning hos mig, så är sannolikheten stor att samarbetet varken blir speciellt framgångsrikt eller långvarigt. Och motsatt så kommer jag alltid att känna mig mer motiverad i ett jobb som jag har kämpat för att få – eller som jag till och med har varit med om att forma.

– Mitt nästa jobb vill jag kämpa mig blodig för att få, utbrister jag och får – om än lite motvilligt – medhåll även från min skrytsamme vän.

Vi lovar varandra att nästa person som erövrar ett jobb enligt vår fastslagna devis ska bjuda övriga på lunch. Jag lovar att återkomma efter nästa lunch med mitt ambitiösa karriärgäng, det blir spännande att se vem som tar notan den gången.

Hur tänker du kring vad du vill ha för initiativ när du byter jobb? Mejla mig gärna genom att klicka här, eller kommentera den här artikeln. Du kan också skriva själv i ämnet här i Kunskapsbanken, klicka bara på ”Skapa relaterad artikel” här i högermenyn.

Vi hörs!