Föregående Nästa

”Mannen var misstänkt för mord”

Bland privatpersoner är otrohetsfall vanligast, berättar Jane Andersson.
28 april 2015

Privatdetektiven Jane Andersson ger oss en inblick i sin mysteriesniffande arbetsvardag.

Annons

Finansvalpar drillade på Wall Street, fruktade stjärnadvokater, mysteriesniffande Sherlock Holmes-typer och en hisnande jakt efter liv i andra galaxer. Vi har träffat fyra personer vars yrken skildrats som actionspäckad Hollywoodunderhållning – för att se hur väl fiktionen lirar med verkligheten. Det här är del 1/4 i artikelserien ”Fiktionens förlagor”

Hon spanar bakom tonade rutor med teleobjektivet i högsta hugg, skuggar folk i bil och smälter in som mamman i matbutiken eller tjejen på ­caféet. Likt en urban Sherlock Holmes i högklackat driver Jane Andersson Kvinnliga Detektivbyrån – Sveriges enda byrå med kvinnliga privatdetektiver.

Bland uppdragen finns allt från otrohetsfall till jakt på försvunna personer, bakgrundskontroller åt företag och hjälp och stöd åt ­adopterade att spåra sina biologiska föräldrar.

– Jag är en hopplös romantiker, det bästa är när man kan sammanföra människor som tappat bort varandra genom livet. Jag älskar att lägga pussel, hitta ledtrådar och leta fram de små detaljerna som kan berätta så mycket.

Hon drömmer om att en dag lösa kryssningsmysteriet. Allt började när en herre tog kontakt med byrån för att spåra en brittisk kvinna han träffat på en kryssning ­mellan Newcastle och Göteborg 1982.

– De dansade till Fame, hon bar långa vita handskar, och han blev blixtförälskad. Tyvärr har vi inget namn ­eller foto, bara en fantombild som han fått uppritad efter sitt minne från den kvällen. Vi har kollat igenom gamla passagerarlistor, kontaktat vd:n för kryssningsbolaget från den tiden, lagt ut annonser. Tips har strömmat in, men ingen lyckträff. Lyckas vi hitta vi henne så här 30 år senare kommer vi kunna hitta vem som helst.

”Ibland sitter man helt enkelt bara fastfryst i en bil i åtta timmar och spanar, och ­undrar när man kommer få gå på toaletten”

Bland privatpersoner är otrohetsfall vanligast. Jane och hennes två kollegor samlar in information, kart­lägger den misstänkta personen och påbörjar spaning.

– Klienten har ofta en väldigt stark magkänsla att ­partnern är otrogen, och i 80 procent av fallen stämmer tyvärr känslan. Vi lägger bara fram bevisen.

Fördomarna om privatdetektiver kan spåras till ­filmens skumraskpack som med tvivelaktiga metoder och stretchad moral utnyttjar desperata i nöd. Jane ser
sig snarare som en sanningssökare.

– Vi bryter oss aldrig in någonstans för att samla ­bevis, eller sätter upp olagliga kameror. Vi håller oss ­alltid inom lagens ramar. Ibland sitter man helt enkelt bara fastfryst i en bil i åtta timmar och spanar, och ­undrar när man kommer få gå på toaletten.

Vilket fall har stuckit ut mest?

– En kvinna ville veta om hennes man träffade sin ­älskarinna igen. När vi började gräva upptäckte vi att mannen var misstänkt för mord. Självklart backade vi då, vi skulle aldrig klampa in på polisiärt område, dessutom kändes det som ett farligt uppdrag. Och man kan ju fråga sig om inte kvinnan hade större problem än älskarinnan?

Therese Johansson
Publicerad 28 april 2015
Föregående Nästa