En synnerligen stressad man (vi kan kalla honom Kalle) befann sig just före mig i kön. Kalle kastade snabbt upp sina varor på rullbandet och uppträdde forcerat, otrevligt. Även mot kassörskan. Strax bakom mig, befann sig en tre, fyra, möjligen fem kunder, varav den ene var en yngre man.

När Kalle – den så stressade – hade betalat och påbörjat packningen, tappade han plastförpackningen med de (överbesprutade, förstås) cocktailtomaterna. Locket lossande, de for ut över stengolvet och han råkade trampa på några av tomaterna i uppståndelsen.

Den redan mycket stressade Kalle blev arg. Så, för att avleda hela incidenten hörde jag mig själv säga: ”- Du kanske skulle ha köpt en burk krossade tomater i stället?”.

De bakomvarande kunderna brast ut i skratt. Inte åt det dåliga skämtet. Mer för att själva kommentaren verkligen sög. För det gjorde den.

Kalle blev nu ännu argare och gav sig nästan på mig, i ren frustration. Ja, överhettning. Han gillade inte mitt försök till skämt. Den yngre mannen fick komma till undsättning och lyckades lugna ned situationen.

Jag tror att hans profession var hans passion, förresten. Han var på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det hela absolverades stillsamt. Kalle bad om ursäkt, lämnade även en acceptabel förklaring och avvek. Lika stressad ändå. Men ledsen över att han hade uppträtt hotfullt.

Förmågan att förlåta är nobel. Självklart förlåter man varandra. Allt annat är arrogant, okunnigt. Tycker jag.

Min kommentar om tomaterna var trots allt över(flödig).

Igår kväll – nu är det sensommarhöst – besökte jag min speceriaffär. Roland var ledig. Mannen med den överstressade reaktionen (Ja, Kalle) var där. Han log när han såg mig och utbrast: ”- Titta i min varukorg, hörrö! Där ligger redan en burk krossade tomater!”

Sensmoral?

”Ad augusta per angusta” (Till triumf genom trångmål)

Jag log tillbaka.

©