Föregående Nästa

Mål – en smak av äventyr?

Mål – en smak av äventyr?
21 januari 2011

Är det bara tråkiga människor som sätter mål? Campus krönikör är övertygad tills han stöter på katten i Alice i Underlandet och tvingas inse att han kanske har fel.

Annons

Den klassiska frågan: ”Vad ska du bli när du blir stor?” har plågat de flesta under deras uppväxt. Vuxna får i stället den något mer pretentiösa frågan vilka mål de har med sitt projekt, sin karriär eller i livet. Själv har jag ofta fått en lätt rysning när sådana frågor riktats till mig. Ordet mål har känts grått och lämnat en fadd smak av tristess i munnen.

För mig handlar mål om finalen på en resa eller handling. Det är slutstation och avstigning för samtliga resenärer. Något som också föranleder det trista. Att sätta upp mål i livet har verkat såväl brådmoget som torrt. Mina föräldrar planerar – jag lever livet. Vad är egentligen mest spännande: att veta vart man är på väg eller att susa djupt in i det okända? Actionfylld färd i djungeln eller pendeltåg till Nyköping? Professor Kalkyl eller Indiana Jones? Jag väljer Fedora-hatten och khakikläderna.

Själv har jag under lång tid haft en föreställning om att det bara är tråkiga människor som sätter mål. Varför kan man inte bara rocka på och göra det som är skoj? Efter att jag tog studenten upptäckte jag den så kallade bananskalseffekten. Jag försökte därför trampa på varje bananskal jag kom åt för att se var jag landade. Det fungerade rätt bra, jag fick jobb i storstan och chansen att tjäna egna pengar. När en ny spännande möjlighet dykt upp har jag fortsatt trampa på bananskalet. Okej, kanske inte fullt ut Indiana Jones, men nästan.

Men när Alice i Underlandet frågar katten vilken väg hon ska välja och får till svar att det inte spelar någon roll om hon ändå inte vet vart hon ska, så tvingas jag fundera. Och det är med svåra inre konvulsioner som jag erkänner att jag har fel. I alla fall lite. Var god riv av min krönika här och kassera delen ovanför.
Att ha ett visst mål innebär ju inget annat än en ambition att komma till en viss punkt. Även Indiana Jones har ett mål, låt vara att målet är att lägga vantarna på en viss guldskatt eller att återta en glömd artefakt. Målet hindrar inte honom från att ha en fartfylld färd under resans gång. Det är ju snarare tack vare målet som han får en spännande färd. Sätter vi inte upp några mål riskerar vi ju att sitta kvar i VIP-loungen när planet går.

Egentligen är det först nu som jag inser att bananskalsmetoden är bluff och båg. Det är varken en metod eller princip – utan ett sätt att slippa fundera igenom vad man vill göra här i livet. Med undantag av lottovinster krävs det hårt arbete för att nå sina mål. Men det krävs också hårt arbete att fundera igenom vad man vill göra. När jag tvingades fundera igenom var jag egentligen ville hamna i livet upptäckte jag också att jag sysslade med fel saker. En insikt som fick mig att säga upp mig och återuppta mina studier. Som en normalt trygghetstörstande svensk var det nog så nära Indiana Jones jag kommer att komma.

Vid närmare eftertanke är ordet mål inte så tråkigt. Kanske är det inte en smak av tristess jag känner i munnen utan en smak av äventyr? Och den galna Professor Kalkyl uppfinner faktiskt både ultraljudskanoner och steglösa raketer. Vägen till krysset på skattkartan är sällan spikrak. Passa i stället på att upptäcka så mycket äventyr som möjligt på vägen dit. Det tänker jag göra. Förresten: var kan man köpa en Fedorahatt?

Oscar Hållen har bland annat jobbat som talskrivare åt Fredrik Reinfeldt fast just nu är han tillbaka i skolbänken och läser till jurist.

Oscar Hållén
Publicerad 21 januari 2011
Föregående Nästa