Jag minns ögonblicket när jag insåg att det var jag som var extrem och inte min mamma. Det var bara något år sedan och jag hade kommit över World Value Survey Cultural Map, en tvådimensionell karta som sprider ut världens länder baserat på deras grundläggande kulturella värderingar. Längst upp i högra hörnet, kraftigt avvikande från resten av världens länder, låg Sverige. Min mammas hemland Polen låg däremot nästan exakt i centrum, mitt i normen.
De skiljaktigheter vi haft genom åren fick 
där och då sin logiska förklaring. För första gången hade jag det svart på vitt. Det var mina åsikter, inte min mammas, som låg längst bort från de genomsnittliga värderingarna i världen. Hon var alltså fullständigt normal och jag var den extrema.
Egentligen behöver vi inte prata om norm och avvikelse för däri ligger en värdering. Det intressanta här är att vi är uppenbart olika, vilket är positivt och värdefullt. För det är först när vi möter personer som skiljer sig från oss själva som våra egna särdrag blir synliga. Våra styrkor och svagheter identifieras och det kan vi utnyttja till vår fördel.
Att identifiera våra styrkor och sedan utveckla dem gör vi på tok för lite. Istället har vi fått för oss att vi ska utveckla de sidor vi är dåliga på, det vill säga våra svagheter. I princip satsar vi på att bli bättre på det vi är dåliga på istället för att bli bättre på det vi redan är bra på. Vilket är helt bakvänt när man tänker efter.
I mina årliga utvärderingssamtal som anställd hade jag en stående punkt, att jag skulle vara mer noggrann. I tre år slet jag för att tvätta bort stämpeln som sa att jag inte var det, men faktum är att jag inte är 
en detaljorienterad person. Jag ser helheter. Visst blev jag mer noggrann med tiden men vad jag än gjorde lyckades jag aldrig nå upp till den nivå mina mer perfektionistiskt lagda kollegor låg på. Varför? För att perfektionism var en del av deras karaktär, det var deras sätt att se på världen och därmed deras naturliga styrka. I jämförelse med sådana personer kan jag i bästa fall bli en stark medelmåtta, men jag kommer aldrig att briljera.
Att satsa på att förbättra det jag redan är grym på är en bättre strategi. För det är därifrån jag kan tillföra mest värde – till mig själv, till företaget och till alla andra också för den delen. Det är också där jag har roligast, för det är där jag är sann mot mig själv och den jag är.
Jag, liksom du, är extremt avvikande i våra värderingar jämfört med resten av världen. Men det gör ingenting. Det är fint att vi är olika. I en homogen värld ifrågasätts vi inte och ingenting nytt kan därför skapas. Det är först när våra olikheter slås ihop och våra styrkor utnyttjas som det börjar bli riktigt intressant.
Marlena Batist är 31 år, entreprenör och föreläsare. Hon är känd för sajterna100lax, Startitup och Strangelogic samt boken Så här kan du också starta företag. Hon finns även med på Shortcuts uppstickarlista 2012. Läs mer om henne här.
Maila: marlena@100lax.se
