Det är en strålande höstdag och Uppsala visar sig från sin vackraste sida. Domkyrkan skiner mörkröd, slottet strålar i rosa och träden vid ån har gula löv. Medan vi promenerar bort mot ett crêperie för att äta lunch berättar Maria Östbye, festivalkoordinator på Uppsala kortfilmfestival, varför hon brinner för just kortfilm:

– Man får så mycket på kort tid. Ett drama behöver inte vara två timmar, det hinns med på en kvart, och där finns en början, en mitt och ett slut. Folk brukar bli förvånade över det. Det irriterar mig att så många bestämt sig för att kortfilm är konstigt och något de inte vill se. Då blir det ju svårt att bevisa att det är precis som vanlig film, fast kort.

För två år sedan jobbade Maria sitt tionde år som kemist på Biotage. Men när hon erbjöds ett vikariat på kortfilmfestivalen tvekade hon inte att tacka ja. Trots en mycket lägre lön och en osäker framtid.

– Jag hade jobbat gratis för festivalen i 14 år. Nu blev jag erbjuden lön − jag var tvungen att ta chansen! Mitt kemistjobb hade blivit tråkigare och jag själv mindre intresserad. Jag bad först om tjänstledigt. När jag inte fick det var den oflexibiliteten ytterligare en anledning att säga upp mig. Och ingen blev nog förvånad. Varken jag eller mina kollegor.

Kortfilmfestivalen, som i år firar 30-årsjubileum, är Uppsalas största internationella kulturhändelse, Sveriges enda renodlade kortfilmfestival och en av Europas viktigaste. Varje år visas mer än 300 kortfilmer från hela världen. Trots det finns det bara två avlönade heltidstjänster, resten av arbetet sköts ideellt.

Som festivalkoordinator sköter Maria allt praktiskt kring festivalen: från biljetter och marknadsföring, till fester och festivalpub. Inte minst har hon hand om alla volontärer.

– Min drivkraft är det sociala, att möta människor. Samtidigt är det svåraste med jobbet att vara chef över så många personer som inte får betalt. Hur mycket kan jag kräva? Det finns ju inte mycket att göra om någon bara inte dyker upp.

Maria har märkt att folk har blivit mindre vana vid volontärarbete, och att många är förvånade över att man kan tänka sig att jobba gratis. Men det har aldrig fått Maria att tveka. I och med sin nya roll gick hon från 34 500 kronor i månaden till 19 500.

– Det är klart att det var läskigt ekonomiskt. Men jag har ingen familj så det slår bara mot mig själv. Det värsta som kan hända är att jag får äta billigare – men det dröjer länge innan jag svälter.

Hur länge Maria kommer att få jobba kvar på festivalen är osäkert. De vill utöka till tre heltidsanställda men måste i så fall få mer bidrag. I år hade de råd att ge Maria ytterligare några månaders jobb. Nästa år innebär en pappaledighet ett nytt vikariat. Sen är Marias framtid oviss. Men hon ångrar aldrig sitt val:

– Nej. Jag trivs jättebra. Det var aldrig någon tvekan om att jag skulle ta jobbet. Jag kan vara velig i det lilla.Det handlar ju inte om värderingar om jag vill ha hjortronsylt eller Nutella på min crêpe. Men när det gäller stora frågor som den här är min magkänsla osviklig! Är det något jag ångrar så är det att jag hamnade i kemin från början. Jag ville plugga något som gjorde det lätt att få ett tryggt och välbetalt jobb.

Men nu struntar du i det?

– Jag har väl blivit vuxnare helt enkelt.