Projektledaren Linnéa Medelberg gillar att ha saker på gång även på fritiden. Vad är mindre viktigt, så länge det ger något att se fram emot mitt i vardagslunken. 2009 föddes tanken på en resa tillsammans med pojkvännen Joel. Målet blev Kilimanjaro: 5 895 meter över havet, oerhört vacker och ett av världens sju högsta berg.
– Ju mer vi läste om det desto tydligare insåg vi hur tufft det här skulle bli och därför drog vi ner förväntningarna om att nå själva toppen. Vi valde att bestiga berget längs en svår led – den vackraste men också brantaste – vilket vi inte skulle ha gjort om toppen hade varit viktigast. Att planera och genomföra projektet steg för steg betydde mer än att faktiskt nå toppen.
Ett drygt år efter att de kläckt idén om att bestiga Kilimanjaro stod de där, vid vulkanbergets fot. Sällskapet som gav sig iväg bestod förutom Linnéa och Joel av guide och bärare samt ett amerikanskt par. Ju högre upp de kom desto syrefattigare blev luften. All kraft behövdes för att sätta ena foten framför den andra i snön och alla plågades av värk och illamående.
Natten mot den femte dagen var det dags att påbörja topp-försöket och då signalerade Joel att han verkligen inte mådde bra. Benen bar inte som de skulle och han drabbades av yrsel. Höjdsjuka, som orsakas av att kroppen får för lite syre, kan ge hallucinationer och i värsta fall leda till döden. Ändå tog de beslutet om att försöka nå toppen tillsammans.
– En snäll guide tog sin vandringsstav, satte den under armen på Joel och drog i princip upp honom på toppen. Själv var jag också mer påverkad än jag förstod just då. Jag försökte nynna på ramsan ”left, right, left, right” för att få fötterna att röra på sig, men jag kunde inte komma på vilken fot som var vilken.
Toppförsöket påbörjades i beckmörker och många timmar senare nådde de målet, ovan molnen.
– Väl där kände jag mer lättnad än glädje, lite som när jag tog körkort: ”skönt, nu slipper jag det här”.
En vecka senare flög de hem och planet passerade precis intill Kilimanjaro.
– Jag tror att det var först då, när jag såg toppen sticka upp högt över molnen, som jag insåg att vi faktiskt hade lyckats nå målet. Det var en häftig och märklig känsla.
De viktigaste förberedelserna var de mentala.
– Jag har förstått att det mesta sitter i viljan. Men jag har också lärt mig att man inte ska vara rädd för att ta emot hjälp på vägen mot sitt mål. Ta bara det här med att vi hade bärare. När vi började planera resan så tyckte vi att det var lite löjligt. Varför skulle nån annan bära vår packning? Ge oss en karta så fixar vi det nog. Nu inser jag att det aldrig hade gått. Och vad är viktigast egentligen – att fixa allt själv på vägen eller att faktiskt nå sitt mål?
Linnea Medlebergs tre bästa måltips:
→ Vad är viktigast, att du når ditt mål eller att du gör allting själv på vägen dit? Be om hjälp av andra.
→ Dela gärna målbilden med någon annan, projektet blir roligare om du kan bolla idéer och vädra ut rädslor med någon annan.
→ Ta ordentligt med tid för mental förberedelse, då har du samlat styrkan som behövs när det väl gäller.
