Föregående Nästa

Kamikaze-arbetarna i Japan

Kamikaze-arbetarna i Japan
19 mars 2009

Sugen på att jobba i Japan? Glöm fikaraster och tidiga fredagar. I den uppåtgående solens land går arbetet före allt annat, åtminstone för vissa.

Annons

Att prestera är det enda som räknas, om det så kostar en livet.

Japan.
Ett land av mystik och traditioner som genomsyrar hela samhället. Ett land där likriktningen tagits till extrema gränser och där individualismen hålls nere vid ett minimum. Japans strävan efter att bygga upp en hållbar och blomstrande ekonomi efter andra världskriget har lyckats över förväntan och landet är i dag en av världens starkaste ekonomier. Japans BNP är en av de tre största i världen och har de senaste fem åren bara ökat. Men vad är det som skiljer den japanska arbetskulturen från den västerländska? Och vad är framgångens pris?

I Sverige är det vanligt att man byter jobb åtminstone ett par gånger under sin livstid. Många byter betydligt oftare än så. I Japan lever och frodas dock livstidsanställningarna ända in på 2000-talet. Under den ekonomiska krisen i början på 1990-talet minskade intresset för livstidsanställningar, för att sedan ta fart igen.

I Tokyo beräknas åtta av tio stora företag ha kvar möjligheten att anställa folk på livstid. Men även om man kan se en förändrad inställning hos framför allt den yngre generationen, väljer många japanska studenter fortfarande den traditionella vägen: under sista året på högskolan skaffar de sig ett jobb på ett företag där de sedan stannar tills det är dags att gå i pension. Undantaget gäller kvinnorna – att vara anställd på livstid är ett övervägande manligt fenomen. Kvinnor förväntas i stället jobba fram till dess att de får sitt första barn, för att sedan bli hemmafruar. Därför tycker många arbetsgivare att det är onödigt att träna upp dem i den företagsanda som gäller.

Japaner framhålls ofta för sin starka arbetsmoral, men just den moralen gör att allt fler bokstavligen håller på att jobba ihjäl sig. Allt fler dör av hjärt­attacker, stroke och andra stressrelaterade sjukdomar. Enligt japansk lag är övertiden begränsad och officiellt får ingen ta ut mer övertid än vad lagen tillåter, men på de flesta japanska arbetsplatser släcks inte lamporna förrän sent på natten.

    Corporate warriors kallas de. Oftast unga till medelålders män som jobbar mellan 150 och 200 timmar utöver den ordinarie arbetstiden. Varje månad. Ofta utan ersättning.

De hinner inte umgås med familj eller vänner. Jobbet är deras liv, så länge det varar. En av dem som dött är Kanameda. Han jobbade med att producera snacks. Efter en längre tid med 110-timmars veckor gav hans hjärta upp. Han blev 34 år gammal. Miyzaki, en arbetare på världens största tryckeri i Tokyo, jobbade 4 320 timmar om året (genomsnittlig arbetstid i Sverige är cirka 1 600 timmar) tills han fick en stroke, 58 år gammal. Yoshida, en 22-årig sjuksköterska brukade jobba 34-timmarsskift fem gånger i månaden tills hon dog av en hjärtattack.

Begreppet karoshi, som betyder ”död genom överarbete”, myntades i början av 1980-talet då japanska myndigheter började granska den ökade dödligheten bland framför allt unga och medel­ålders män, som plötsligt drabbats av hjärtattacker och hjärnblödningar.

Under slutet av 1980-talet tillskrevs karoshi officiellt ett 30-tal dödsfall varje år, ett antal som ökat för varje år till drygt 300 personer per år under 2000-talet. Men advokaten Hiroshi Kawahito tror att det är många fler. Han är generalsekreterare i en organisation som jobbar för att hjälpa anhöriga till offren för karoshi. Han och andra experter knutna till organisationen uppskattar de verkliga siffrorna till 10 000 eller ännu fler, kanske så pass många som 50 000. I dag jobbar Kawahito med att driva processer för att få dödsfallen klassade som arbetsrelaterade så att de efterlevande kan få ekonomiskt stöd av företagen, som i de allra flesta fall vägrar erkänna sin skuld i sammanhanget.

Pressen att prestera har även utmynnat i en annan slags arbetsrelaterad död, karojisatsu, som betyder ”självmord till följd av överarbete”. Enligt Japanese National Police Agency tar drygt 30 000 japaner livet av sig varje år, vilket motsvarar 27 personer per 100 000 invånare. En majoritet av dem är medelålders och äldre män. Det kan jämföras med knappt 1 400 självmord per år, eller 19 personer per 100 000 invånare, i Sverige.

Drygt hälften av de japaner som efterlämnar ett brev vid självmordet beskriver finansiella svårigheter, arbetslöshet eller problem på jobbet som orsak. De flesta lägger också skulden på sig själva. I Japan är självmord inte lika stigmatiserat som i många västerländska länder, vilket gör att många väljer det när de inte längre ser någon annan utväg. En av dem var Tadayo Honma, vd för Nippon Credit Bank, som hängde sig för sju år sedan.

Honma, en veteran som överlevt många finansiella krig, hade inte hunnit vara vd länge när det började storma kring NCB. Han hade gått från kris till kris och betraktades som en ovanligt stabil ledare, men till slut blev pressen för stor. Under en affärsresa checkade han in på ett hotell och hängde sig i badrummet.

Många andra har drabbats av depressioner orsakade av den hårda arbetskulturen. Den japanska regeringen har de senaste åren arbetat med att försöka få kontroll på problemet genom att lagstifta kring arbetsvillkoren, men Hiroshi Kawahito menar att problemet också ligger i den japanska kulturen, att det största målet är ökad effektivitet. Om inte folk är villiga att sänka kraven på service och tillgänglighet, kommer pressen att fortsätta. Och Japans corporate warriors kommer att fortsätta att offra sina liv på det ekonomiska slagfältet.

Källa: Daily Yomiuri Online, National defence council for victims of karoshi, med flera.

Mer om Karoshi och Karojisatsu
Karoshi är ett nyskapat ord bestående av tre tecken, ka som betyder ”att överdriva”, ro som betyder ”jobba” (även problem och död) och shi som betyder ”död”.

Karojisatsu är bildat av karoshi och jisatsu (”självmord”). Till karojisatsu brukar räknas de självmord som föregåtts av en mycket intensiv arbetsperiod.

I många av fallen har bristen på sömn och ledighet medfört att de drabbade ändrat beteende och blivit mer förvirrade, innan de till slut begått självmord.

Endast en tiondel av de misstänkta karoshifallen rapporteras till myndigheterna. Därför är mörkertalet mycket stort, enligt japanska experter.

Miguel Guerrero
Publicerad 19 mars 2009
Föregående Nästa