Jag jobbar på ett medieföretag, och när det här hände höll vi just på att göra en stor utvärdering av bolagets utsändningsteknik. Jag väntade samtal från högsta teknikchefen – men även från en av hans anställda. När telefonen ringde var jag hemma. I bakgrunden skrek och gormade mina barn. Personen på andra sidan luren sade ”Tjeeeena Annika!”, och jag var helt säker på att jag pratade med killen i teamet. Alltså började jag prata om teknikchefen i tredje person.

Jag berättade hur viktigt det är för oss att få honom att förstå vilka uppgraderingar som måste göras, att vi alla tjänar på att jobba tillsammans mot samma mål. Personen i andra sidan luren stämde in, men eftersom mitt hem var ett enda stort livspusselkaos så hörde jag inte riktigt vad han sa. I stället malde jag på lite extra för att kunna avsluta samtalet så snabbt som möjligt. Jag drog till och med ett par citat från den här teknikchefen – utan att inse att det i själva verket är honom jag pratar med.

Precis innan jag ska lägga på inser jag fakta, men då är det redan för sent. Jag vågar helt enkelt inte erkänna mitt misstag, utan hänvisar till att vi kan mejlas om ärendet under kvällen. Jag smällde nästan av när jag hade lagt på, och ringde genast upp en kollega och bekände färg. Det konstiga är att ingen av oss har nämnt det här samtalet efter det. På ett sätt är det lite skönt – det innebär att den här hemlisen kan stanna hos mig tills döden skiljer oss åt.

//Annika

Läs också:

Jobbtabben: Könsord i barnkammaren

Jobbtabben: Romantisk katastrof