Vi träffas på Hotel Rival vid Mariatorget i Stockholm. Daniel Espinosa kommer in i foajén klädd i svart rock och svarta byxor. Han ser självsäker ut. Som en regissör, en ledare. Men det är inte så han beskriver sig själv, det är inte den han är.

– De dagar då jag är regissören Daniel Espinosa känns allting ofarligt. Jag vet vad jag ska säga och göra. Det uttråkar mig. Men de dagar då jag går ut och är mig själv, den blyga killen som tittar på, då känns världen spännande och outforskad. Det är så jag vill leva.

Daniel Espinosa har haft en trasslig uppväxt i Stockholmsförorten Skogås. För att komma bort från kriminalitet och bryta dåliga mönster började han på Sigtuna internatskola där en helt nyvärld väntade. Han träffade människor som öppnade hans ögon för en värld som går att forma och förändra genom skapande. Han blev övertygad om vad han skulle göra i sitt liv. Film. Drömmen ledde honom till filmskolan i Danmark, långfilmsdebuten Babylonsjukan följt av Utanför kärleken, Den fördömde och det stora genombrottet Snabba cash.

I februari 2012 gjorde han regidebut i Hollywood med filmen Safe House som redan första veckan gick upp på biotoppen i USA och som just nu är den film av en skandinavisk regissör som har dragit in mest pengar genom tiderna.

Hans resa från hooden till Hollywood är en framgångssaga som hämtad ur drömfabriken. En perfekt story för en film. När vi sitter på Rival och pratar kan jag inte låta bli att fråga hur den filmen skulle se ut om Daniel själv regisserade den. Han ler.

– Vi gör ett försök. Jag ska göra mitt bästa. Vi kör.

Okej, vi börjar med genren!

– Det är ett drama. Det kan inte vara någonting annat. Jag skulle aldrig kunna göra en komedi. Jag har inte den talangen, jag har ingen humor. Men det blir inte heller en thriller eller actionfilm. Jag vill inte bli placerad i det facket.

Hur skulle du beskriva huvudkaraktären?

– Det är en väldigt osäker kille. På gymnasiet är han den där tillbakadragna snubben, följeslagaren i gänget. Han har inga ledaregenskaper över-huvudtaget. Detta gör att han under ganska många år tvivlar på att regissörsyrket skulle vara någonting för honom. Han har en stark tro på att han kommer att misslyckas kapitalt.

Vad är det som driver honom?

– Han lär sig tidigt att alla människor har ett ansvar. Hans föräldrar växte upp i Chile och var väldigt engagerade i kampen för demokratin. De var med under kuppen 1973 och stannade kvar efteråt och kämpade. Detta präglar hela hans uppväxt och ger honom en stark övertygelse om att vilja påverka samhället. Så småningom leder det till att skapa film. Det är vad han kan göra för att påverka. Han är ganska medioker på det mesta, men film är han bra på.

Vilka är de avgörande mötena i filmen?

– Det är i huvudsak två. Det första är mötet med två killar som han lär känna på Sigtuna internatskola. De här killarna skriver och fotograferar.  För dem är skapandet inte bara en rättighet utan en mänsklig skyldighet, just för att vi har den förmågan. Mötet med de här killarna blir ett uppvaknande. Han inser att det går att skapa saker.

Det andra mötet är med en av hans numera bästa kompisar Clara. Hon är den enda tjejkompisen i hans gäng och det är hon som senare skriver manuset till hans filmdebut, Babylonsjukan.

Har huvudkaraktären några kriser?

– Alla hans kriser handlar om uppfattningen om vem han är, att förstå sig själv. Han tror inte på ordspråket som säger att du måste älska dig själv för att kunna älska andra. För honom är det bara en dålig ursäkt för att människor ska kunna bli lite mer självupptagna. Han tror inte på det. Däremot tror han på att förstå sig själv som konstnär, var han egentligen kommer ifrån och varför han har hamnat där han är. På så sätt kan han genom film erbjuda människor perspektiv, en möjlighet att se världen från andra sidor än vad de är vana vid och bidra till en mångfacetterad bild av verkligheten.

Tvivlar han?

– Han tvivlar aldrig på sin dröm, men den är inte alltid så rolig att följa. Att göra det han gör handlar om att varje morgon vakna upp och veta att risken för att misslyckas med det liv han vill leva är mycket större än chansen att lyckas. Att vara kulturarbetare är inte på något sätt bekvämt.
Det är tråkigt, ensamt och ångestladdat. Mellan Babylonsjukan och Utanför kärleken går det cirka tre år då han inte har ett jobb. Under den perioden bor han i en liten lägenhet i Bagarmossen och lever på A-kassa. Det är tufft. Men han måste planera och förbereda sig, annars kommer han aldrig till den tidpunkten då han regisserar Snabba cash.

När når filmen klimax?

– Det finns två förlösningar. Den ena är efter tre år på filmskolan, det går inte alls bra. Han har någon slags idé om vem han är och hur han skulle göra film, men det blir horribla filmer. Överromantiska, sentimentala. En dag kommer en lärarinna fram till honom och säger att han ska ha tur om han ens får göra Nescaféreklam när han har gått ut från skolan. Så dåligt går det. Han inser att han måste hitta tillbaka till sitt ursprung. Det blir ett uppvaknande som får honom att skriva Boxaren, en kortfilm om två killar i en fattig arbetarklassförort. Boxaren blir hans biljett till långfilmsdebuten.

– Den andra förlösningen är Snabba cash. Han får boken av sin kompis Josef Fares som säger att han nog är den enda som kan regissera boken. Snabba cash får honom att hitta hem. Han känner att han har en viss insikt i karaktärernas komplexitet, chilenaren Jorge och i JWs resa, hur det känns att vara killen som försöker passa in i det fina livet. Filmen gör att Hollywood får upp ögonen för honom.

Hur beskrivs tiden i Hollywood?

– Regissörsyrket är alltid det samma. Skillnaden är att han hela tiden har tre producenter bakom sig med en massa åsikter. De kan vara väldigt hotfulla. Om han inte gör som de tycker kan de sparka honom. Han måste hålla fast vid sin idé eller vika ner. Han går ofta hem och ringer till sin fru och säger att han nog kommer bli sparkad dagen därpå. Som tur är får han Denzel Washington på sin sida och Denzel har en paragraf i sitt kontrakt som säger att han måste godkänna regissören. Det gör att producenterna inte vågar sparka honom, för om han blir sparkad kanske Denzel inte godkänner nästa regissör och det kan stå dem dyrt.

Okej, nu har vi sammanfattat ditt liv så här långt. Vad har filmen för budskap?

– Att du måste ha modet att våga drömma. Resten är bara hårt arbete. Om du tror på det du gör och arbetar hårt så blir det bra. Men du måste vara beredd att ge allt.

Skulle det bli samma framgångssaga om filmen i stället handlade om en tjej?

– Eftersom huvudpersonen är utbildad i Danmark hade det gått lika bra. De bästa regissörerna i Danmark är kvinnor. Jag tror inte att branschen där har någon åsikt om vilket kön regissören har. Manuset du jobbar med är också bättre där. Om du inte har ett bra manus blir det mer personlighetsbaserat, då kommer patriarkatet in i bilden. Då måste produktionsbolaget lita på att du kan ro hem den där filmen, det är då de förvridna könsbilderna börjar spöka. Det är så det ser ut i Sverige. Det finns fortfarande en idé om att män är bättre ledare. Det är helt förvrängt. Jag är för kvoteringar, vi måste bryta mönstret.

Vad har du för drömprojekt framöver?

– En film om kuppen i Chile.

Hur har din karriär så här långt påverkat dig?

– Jag är lite tryggare, men inte så trygg. Jag är fortfarande den blyga killen som tittar på. Det är så jag vill leva. Otryggheten är viktig för skapandet. Om du står längst fram och pekar ser du inte mer än det du pekar på. Men om du står bakom den som pekar ser du hela världen.

Läs också:

Martin Björgell: ”Det handlar om att bryta normer” (Nummer 2 på Uppstickarlistan)

Lisa Nordén: ”Tro inte på vad alla säger” (Nummer 3 på Uppstickarlistan)