Föregående Nästa

Hockeylegendens ledartips, del 2

Hockeylegendens ledartips, del 2
15 februari 2010

Elitserien i hockey är nu inne på sluttampen och för första säsongen är Jörgen Jönsson inte med och fajtas på isen. Superstjärnan som är känd för sitt stora hjärta och sin förmåga att leda andra ska nu vaska fram talang. Och få folk att växa.

Annons

Fortsättning på del 1…

När han till sist blev invald i A-laget, någon gång i nittonårsåldern, sammanföll det med Rögles uppgång i Elitserien. Och då hände något med Jörgens spel. Från att ha varit duktig blev han plötsligt väldigt, väldigt bra.

– Spel i de lägre divisionerna kan vara lite rörigt, alla kör liksom. I Elitserien är det mer ordning, mer strukturerat, och det passade mig. Jag blommade ut. Så det är väl av ganska naturliga skäl som jag är emot den där rankingen av hockey- eller fotbollsungdomar när de är elva år. Vissa av oss mognar helt enkelt sent.

1995 kom han till Färjestad, efter att noga ha övervägt valet av klubb. För det är inte bara hockey­sammanhanget som avgör.

– Här blev jag och Marie-Louise (dåvarande flickvän, numera fru, reds anmärkning) bäst bemötta. Vi kände oss mest hemma. Om jag ska funka på isen måste livet runtomkring vara bra också, annars blir det inte roligt. Det var viktigt för mig att Marie-Louise också trivdes eftersom jag var anledningen till att vi måste flytta från Ängelholm.

Det här var värderingar som skulle visa sig ännu tydligare några år senare, när det var dags för steget till NHL. Jörgen skrev kontrakt med New York Islanders och familjen flyttade dit. Men trots att NHL-spel är något som de allra flesta hockeyspelare skulle hugga av sig högra handen för blev vistelsen inte lång.

– Jag var såklart jättenöjd över att få komma dit och spela och hockeymässigt funkade allt bra. Men allt det andra blev inte alls bra. Vi hamnade helt fel. Vi bodde isolerat, huset var inte bra, vi var nästan ensamma om att ha barn, fick få besök och kände oss mer och mer ensamma.

– Med facit i hand skulle man väl kanske ha kunnat lösa det genom att ta dit en vän eller en barnflicka, men när vi var mitt uppe i det tänkte vi inte så långt. Och jag ville inte chansa på att stanna ett år till. Jag värdesätter familjen otroligt mycket mer än spel i NHL.

Så flygresan gick till Karlstad igen, (”jag ville vara här, här har det alltid gått bra och Färjestad har alltid legat i framkant”), till de avslutande åren som skulle göra honom till en av landets mest framgångsrika hockeyspelare och Sveriges meste landslagsman. Och nu, nio år senare, är han fortfarande kvar i Karlstad, och i Färjestad. Fast inte på isen då, utan i kansliet. En roll som är snällare mot kroppen, jämfört med den som lagkapten.

– På slutet sa läkaren att mina alternativ var att kliva av efter säsongen och fortfarande ha en kropp som klarade av att åka lite skridskor och springa med barnen, eller fortsätta och bli sittande i soffan med en fjärrkontroll för resten av livet. Det var inget svårt val.

Kanske blev valet ännu enklare av att också lusten började tryta. Det var helt enkelt inte lika roligt att spela längre. Vilket är fullt förståeligt med tanke på att vissa av Jörgens säsonger helt enkelt är omöjliga att matcha när man snackar framgång. Om man redan hade uppnått det omöjliga – hur motiverar man då en fortsättning?

Våren 2006 vann han först VM-guld med Tre Kronor i Riga i Lettland. Han kom hem till SM-slutspelet och fick lyfta bucklan med Färjestad, för femte gången. Och sedan fortsatte han med landslagskompisarna till OS i Turin, Italien – och fick hänga ytterligare en guldmedalj runt halsen.

– Om jag måste välja en höjdpunkt i min karriär så blir det den våren. Jag har aldrig känt mig så oövervinnelig som då. Och det är klart att det är svårt att matcha. Jag är glad att Färjestad fick vinna i våras. Det känns som en värdig avslutning på karriären ändå. Om vi inte hade gjort det hade jag nog för alltid ångrat att jag inte slutade efter 2006 i stället.

Att Jörgen Jönsson varit Färjestad så trogen under åren beror bland annat på hans kämpar­filosofi.

– Jag är nog en lojal person. Om jag tror på något, om mitt hjärta slår för något, så vill jag ge allt. Det gäller allt – jobbet, familjen och idrotten. Jag är inte mycket för att flaxa runt. Jag tror på att stanna och kämpa och lösa eventuella problem som dyker upp på plats.

Och det är som sagt nu det svåra börjar, säger han. Att teoretisera de kunskaper som han – instinktivt – levt så länge med i hockeyn.

– Jag har fått många förfrågningar om att komma och föreläsa om hur man blir en bra ledare och bygger team och sånt. Och nu är det väl dags att börja formulera allt det där, fast det känns lite motigt. Vi är ju lite grottmänniskor inom hockeyn, du vet, börjar varje säsong med en middag och dricker ett par öl, snackar och ser till att lära känna varandra, och sen är det inte så mycket mer med det. Vi jobbar ju alla mot samma mål, vill samma sak, så hur svårt kan det vara, liksom.

Nä, kanske är det inte svårare än så. Kanske är det just det tydliga gemensamma målet som är idrottens ohemliga hemlighet och det som får så många företagsledare att vända sig till framgångsrika idrottsmän för de saliggörande bygga-bästa-teamet-och-nå-framgång-råden. Som ändå inte går att applicera på ”vanliga” människor på ett ”vanligt” jobb. Eller?

– Jo, men det tror jag nog att det gör, efter viss anpassning. Målen i ett företag är kanske inte lika tydliga utan måste formuleras och spridas med större noggrannhet. Det handlar om att ge en tydlig och konkret målbild, både på kort och lång sikt. Som i hockeyn – även om vi förlorar en match måste vi ha målbilden att vi ska vinna slutspelet.

– Sedan är det viktigt att försöka skapa lag­anda, genom middagar eller hur man nu gör, och se till att det inte dyker upp smågrupperingar. Man måste inte var bästis med alla men man måste acceptera alla. Det gäller för företag också och det är lagkaptenens roll att se till att det flyter.

Jörgens oro över att inte kunna formulera sina ledarteorier verkar obefogad. Men den är förmodligen bara ännu ett uttryck för en av hans egenskaper som har tagit honom så långt – viljan till perfektionism.

– Haha, jovisst är det så. Om jag ger mig in i något så vill jag att det ska bli bra, oavsett vilket projekt det är. Så visst svider det lite att sitta här nu och inte riktigt veta vad jag ska göra, men det kommer väl. Jag får försöka att ge mig till tåls.

 

Vi reser oss och lämnar kanslibyggnaden, som är en gedigen 1800-talsbyggnad med knarriga trappor och djupa fönsternischer. Jörgen visar mig tvärs över parkeringen in till det nya, betydligt modernare monsterbygget som ska bli Färjestads nya klubblokaler i anslutning till Löfbergs Lila-hallen. Här blir det, bland annat, ett omklädningsrum för A-laget på dryga 100 kvadratmeter med tolvmannajacuzzi, plats för ungdomsverksamheten och en del inhyrda affärsrörelser.

Vi kommer fram till hallen och kliver upp en bit på läktaren, blickar ut över isen. Och det är ju helt omöjligt att undra om han inte kommer att sakna allt det här; träningarna, matcherna, lag­andan, publiken, jublet.

– Jag skulle kanske ljuga om jag sa nej. Men jag har faktiskt inte åkt skridskor en enda gång sedan jag slutade i våras. Jag tror inte att jag kommer att sakna det dagliga slitet men det är klart att man någonstans vill bli ihågkommen. Att folk ska minnas den där Jörgen Jönsson, på något sätt.

 

På vägen ut möter vi två småkillar släpandes på sina trunkar. De lyser upp och fnissar lite mot varandra när de ser att det är Jörgen som öppnar dörren för dem. Och det råder ingen tvekan om att han kommer att bli ihågkommen, Sveriges meste landslagsman. I historieböckerna – och i kommande generationers hockeyhjärtan.

 

Jörgen Jönssons cv 

1972 Föds i Ängelholm, 29 september.

1976 Flyttar med familjen till hus i villaområde.

1977 Får sitt första par skridskor.

1978 Börjar spela hockey i Rögle.

1987 Slutar med fotbollen för att hinna med hockeyn bättre.

1990 Tar plats i Rögles A-lag. Samma år avancerar laget till Elitserien – och

Jörgen träffar sin blivande fru Marie-Louise, ”Marre”.

1991 Tar studenten.

1995 Flyttar till Karlstad och Färjestad.

1998 Dottern Ida föds.

1999 NHL-debut, i New York Islanders.

2000 Spel i Anaheim Mighty Ducks. Trivs dock inte riktigt utanför plan. Flyttar senare samma år hem till Sverige igen. Blir lagkapten i Färjestad.

2001 Dottern Moa föds.

2006 Vinner OS, VM och SM.

2009 Avslutar sin aktiva karriär med att plocka hem femte SM-guldet med

Färjestad. Blir senare samma år assisterande sportchef i klubben.

 

Text Anna Matzinger, [email protected]

Foto Jezzica Sunmo, [email protected]

Shortcut Redaktion
Publicerad 15 februari 2010
Föregående Nästa