Föregående Nästa

Hockeylegendens ledartips, del 1

Hockeylegendens ledartips, del 1
15 februari 2010

Elitserien i hockey är nu inne på sluttampen och för första säsongen är Jörgen Jönsson inte med och fajtas på isen. Superstjärnan som är känd för sitt stora hjärta och sin förmåga att leda andra ska nu vaska fram talang. Och få folk att växa.

Annons

Hej Anna. Jag möter upp dig vid stationen när du anländer. Ses då. /Jörgen”.

Jörgen Jönsson är en av Sveriges absolut största hockeystjärnor. Han har vunnit fem SM-guld med sitt Färjestad, spelat hem OS- och VM-guld med Tre Kronor och lirat i NHL. Man hade inte reagerat om han åtminstone hade visat en liten smula divalater; nästan förväntat sig det. Men icke. När jag föreslår att jag ska ta en taxi till hans kontor skickar han genast tillbaka det där sms:et där han lovar att komma och hämta mig.

Det är inte svårt att känna igen Jörgen Jönsson vid Karlstads järnvägsstation. Nu är det i och för sig inte direkt någon folkmassa som står och väntar; en lätt överviktig taxichaufför och en dam på vinröd cykel utgör resten av sällskapet, men han sticker definitivt ut. Med lysande rött hår, tunnare kropp än man tror att en hockeyspelare ska ha och en aura av självklarhet. Vid det här laget är han förmodligen van vid det.För i Karlstad är han en legend. Eller mer korrekt – Legenden. Ortens stolthet och någon alla känner igen, inte bara de med säsongskort i Löfbergs Lila-hallen. Autografer i mataffären och kraftiga ryggdunkningar på puben är vardag. Och inget han har något emot.

– Det är roligt. Jag blir glad när jag ser att de blir glada, de som kommer fram. Även om det kan vara lite generande också, som om jag vore en rockstjärna eller någon statsman, och så känner jag mig inte alls. Jag sysslar ju bara med min hobby, säger han i bilen på väg till Färjestads kansli.

Det är där han jobbar numera. I april spelade han hem SM-guldet till Färjestad i Karlstads-arenan och satte punkt för sitt aktiva idrottande. ”Ett sagolikt slut på en sagolik karriär” summerade Radiosporten det då. Jörgen Jönsson är den enda svensken som tagit OS-guld, VM-guld och SM-guld under samma säsong. På plan fångade han även icke-hockeyfrälstas intresse genom sitt sätt att ta ansvar för spelet och sina medspelare, samtidigt som han spottade ur sig mål. En presterare med stort hjärta och ett öga för vem i gruppen som behöver peppning i olika lägen – vem skulle inte vilja ha en sådan ledare och det kunnandet på sin arbetsplats? Sedan första augusti axlar Jörgen Jönsson rollen som Färjestads assisterande sportchef, en roll där han har nytta av just sin människo­kännedom, sin ledarskapstalang och sin förmåga att hitta rätt människor till rätt plats.

Nu har han varit dryga två veckor på nya jobbet. Det är ovant att jobba kontorstider och lite svårt att veta exakt vad som ska göras. I grunden ska Jörgen hjälpa till med strategi i de övergripande sportfrågorna och vårda spelarbasen i A-laget, hålla koll på ungdomsverksamheten och leta nya talanger. Färjestads förra klubbdirektör Lars Glennert har redan beskrivit Jörgen Jönsson som ”en stor framtida ledare i Färjestad med resning och lyskraft”.

Det där med att hitta talanger handlar förresten om mer än att se vem som gör flest poäng på isen. Det gäller att hitta de som dessutom är bra människor, personer som man kan lita på, som ställer upp och tar ansvar både på och utanför isen, menar Jörgen Jönsson.

– Jag har en fördel av att ha levt länge i hockeyvärlden och sett spelare komma och gå. Jag tycker att jag är bra på att snabbt känna av hur människor är. Den biten kan jag.

Det som hockeylegenden går och funderar på just nu handlar snarare om hur han ska forma sin nya roll – han vill inte falla i fällan att ”börja rycka i för mycket och försöka vara med överallt”, så att det till slut inte blir fokus på något alls.

– Men de är bra här, ledningen. De är coola och säger att det kommer att visa sig exakt vad jag ska göra, bara jag har tålamod. Vilket i och för sig inte är min starkaste sida. Jag vill att det ska vara action varje sekund och kan nog bli frustrerad över att beslut ibland kan ta veckor att fatta. När jag själv var spelare fattade man ju aldrig hur det kunde ta så lång tid med vissa grejer, och blev irriterad över det. Nu förstår jag bättre varför.

En annan utmaning för Jörgen Jönsson är att kunskaper som han tidigare haft i ryggmärgen måste formuleras för att kunna förklaras för utomstående. Som hur man bygger ett team och blir en bra ledare, till exempel.

– Allt det där är svårt att se när man är mitt i det. Man bara gör, liksom. Men att vara en bra ledare handlar mycket om att lyssna av. Att vara oljan i maskineriet och se till att ingen hamnar utanför. Peppa när det behövs och kanske försöka locka fram ett skratt i bussen på vägen hem när det gått åt skogen med matchen.

Jörgen Jönsson blev själv lagkapten först när han hade hållit på ett tag, säsongen 2000-2001, när han kom hem från NHL. Innan dess var han helt enkelt inte mogen, säger han.

– Jag hade, och har fortfarande ibland, ett jäkla temperament på isen. Jag kan bli så fruktansvärt arg, det bara blixtrar till. Och då är jag varken en bra förebild eller kapabel att se spelet klart.

Men den våren hade han nått fram till en ny nivå. Efter 23 år på isen hade han lärt sig att kontrollera sitt temperament, hyfsat i alla fall.

– Jag hade jobbat mycket med det på egen hand. Jag visste ju att det var negativt och lyckades slipa av de värsta kanterna. Vi hade fått barn, vilket gav mig ett större perspektiv på det hela. Och jag hade hållit på så länge att jag visste vad jag kunde, vilket gav mig ett större självförtroende.

Under uppväxten var det där med självförtroende och vilja att leda inte självklart för Jörgen. Han växte upp i Ängelholm på skånska västkusten, i ett ”typiskt tryggt sjuttiotalsvillaområde”. Pappa Hans-Erik jobbade som reparatör på socker­bruket, mamma Ingrid var hemmafru och lillebror Kenny blev så småningom också hockeyspelare på elitnivå. Ingen av föräldrarna var direkt sportintresserade men familjen levde ett aktivt liv, med vandringar och andra utomhusaktiviteter.

Jörgen fick sina första skridskor när han fyllde fem, men spelade länge både hockey och fotboll. Det fanns helt enkelt inget behov av att välja. Och det rekommenderar han fortfarande kidsen när han är ute och föreläser – att hålla på med så många sporter som möjligt, så länge som möjligt. Det skapar en chans att välja det man gillar bäst och både kropp och psyke utvecklas maximalt.

Han var länge en spelare bland de bättre, utan att tillhöra den absoluta toppen. Men på isen kände han sig hemma, fick utlopp för en explosivitet som han inte riktigt varit medveten om fanns.

– Jag var lugn, försynt och blyg. Herregud, jag var både rödhårig och hade glasögon, det är klart att det var tufft ibland. Men inte så att jag minns tiden som särskilt olycklig. Det gick över ganska snabbt. I hockeyn fick jag utlopp för det snabba och det intensiva. Det var en stor kontrast mot hur jag var utanför planen. På isen var det adrenalin, och det fick mig att trivas.

Under gymnasietiden då han läste tvåårig handels- och kontorslinje började han nosa på Ängelholm­klubben Rögles A-lag. Varje eftermiddag kastade Jörgen sig hem på cykeln för att invänta tränarens telefonsamtal. Fick han träna med A-laget eller inte? Hade ingen hört av sig innan halv fem blev det det sistnämnda, vilket innebar läxläsning först och sedan träning med juniorerna. En ganska påfrestande situation för en 16-åring kan tyckas. Det är väl inte den period i livet då självkännedomen och självförtroendet är som allra störst.

– Det sporrade mig mest faktiskt, blev mer låga på något sätt. Där var väl min envishet bra. Den kan ju ha både fördelar och nackdelar. Men om tränaren inte ringde mig så bestämde jag mig bara för att visa att han hade valt fel nästa gång. Det blev mer jävlar anamma.

 

Läs fortsättningen här:

När han till sist blev invald i A-laget, någon gång i nittonårsåldern, sammanföll det…

 

Text Anna Matzinger, [email protected]

Foto Jezzica Sunmo, [email protected]

Shortcut Redaktion
Publicerad 15 februari 2010
Föregående Nästa