Klockan sex på lördagseftermiddagarna ljuder helgmålsringningen från stadens kyrktorn – precis som den gjort i alla tider vid tidpunkten då arbetsveckan skall övergå i helg. Då skall arbetet läggas åt sidan och vilan få sin tid. För på den sjunde dagen skall vi återhämta oss, det sa Gud redan i Gamla Testamentet.

Och visst är det en bra idé. Jag lystrar intensivt till helgmålsringningen under mina lediga sommarveckor och känner behovet av vila i hela min kropp. Sen hänger jag en tvätt, svarar på ett sms, rör ihop en couscous, jagar en tvååring på rymmen över klipporna, diskar dagens femtioelfte disk och hälsar ännu en kär vän välkommen på en bit mat.

Det är inte någon överdrift att säga att jag de senaste åren varit ungefär lika utpumpad efter mina semesterveckor som jag var innan de började. Känslan när jag återvänder till mitt kontor på hösten är ungefär: ”aaaahhh – äntligen lite lugn och ro”. Ska jag vara riktigt ärlig är jag titt som tätt också tröttare på måndag morgon än vad jag var på fredag eftermiddag när arbetsveckan var över.

Kontoret känns som ett spa jämfört med allaktivitetshuset där hemma. Min man och jag har ofta diskussioner om vem som ska få jobba över och vem som ska fixa biffen där hemma mellan dagis­hämtningen och nattningen – timmar som kan få den mest stressiga deadlinestämningen på jobbet att framstå som soft.

Är det inte meningen att det ska vara precis tvärtom? För hur var det nu igen med den där balansen som vi pratat om så mycket de senaste åren? Ska det inte vara vila i den ena vågskålen och arbete i den andra? Och ska inte den återhämtningen ske där hemma?

I den intressanta boken The Time Bind. When Work Becomes Home and Home Becomes Work av Arlie Russell Hochschild (professor i sociologi på Berkeley i Kalifornien) vänder och vrider författaren på sanningar om arbete jämfört med livet där hemma. Vad har egentligen skapat de senaste årens konflikt mellan familjelivet och arbetslivet – obalansen vi alla lider av? Hochschild har studerat ett amerikanskt företag som erbjuder sina anställda en rad familjevänliga fördelar (som bland annat flexibel arbetstid och föräldraledighet). Samtliga hon intervjuat uppger att familjen är det viktigaste i livet, samtidigt som de medger att de inte utnyttjar en enda av de fördelar som företaget ger dem.

Varför? Jo, förklarar de intervjuade, det är helt enkelt därför att de älskar sitt jobb så mycket. Hochschild låter sig inte nöjas med ytliga svar utan utreder vidare och kommer i sin undersökning till följande slutsats: Dagens arbetsplatser har blivit mer attraktiva än dagens hushåll, jobbet har tagit över många av de egenskaper ett hem tidigare hade, och tvärtom. På en bra arbetsplats finns mål, feedback, gränssättning och chanser att få vidareutbildning och individuell coaching. Dessutom finns det som grannskapet en gång stod för på våra arbetsplatser: vänskap, gemenskap och småprat.

Hemmet har i stället blivit en plats med alldeles för många arbetsuppgifter att utföra på alldeles för kort tid. En föga attraktiv, med andra ord. Hemmet och vårt privatliv erbjuder inte längre någon vila. Där väntar tvätt, städning, sociala plikter, post, försäkringar, bankpapper, pensionsval, inredningskrav och mängder av prylar. Och barnen, om man har lyckan att ha såna. Inte vet jag, men kanske är det den intensiva tillvaron där hemma som gör att småbarnspappor är den grupp som jobbar allra längst arbetsveckor? Kanske måste de vila upp sig med några extra timmar på kontoret? Ladda batterierna innan de orkar dyka upp där hemma och kavla upp ärmarna bredvid sin partner?

Det är dags att vi börjar syna våra privatliv i fogarna. För det är inte rimligt att vi dyker upp på jobbet på måndag förmiddag och drar en lättnadens suck. Eller?

Hur ser du på Vila?

Diskutera krönikan och andra aktuella ämnen i Shortcuts forum.

Mejla Tinni på tinni@shortcut.nu.