Giraffspråket – Nonviolent communication
Nonviolent communication eller ”giraffspråket” grundades av Marshall Rosenberg, med hans önskan om att få vår naturliga medkänsla att blomstra. Marshall, som är jude, hade sett många människor utsättas för hatiska handlingar och även själv blivit utsatt, bl a som barn runt 1943. Utifrån det hat han såg omkring sig började han fundera över vilka faktorer som påverkade vår förmåga att fortsätta vara empatiska, även om man utsatts för hat och våld. Han kom fram till att språket och vår användning av ord hade en stor betydelse.
NVC bygger på färdigheter i språk och kommunikation och stärker enligt Rosenberg vår förmåga att förbli mänskliga, även under påfrestande förhållanden. Detta tänker jag är väldigt träffande när det gäller t ex ledarskap, med tanke på dagens krav på ledare – att prestera, nå höga mål och hålla många bollar i luften. NVC är till för att ge vägledning i hur vi kan ändra vårt sätt att uttrycka oss och även vårt sätt att lyssna. Vi lär oss ge medvetna svar och vi låter vår uppmärksamhet vara riktad mot det vi uppfattar, känner och vill. Tack vare den sortens kommunikation kan vi uppfatta våra egna och andras behov på ett djupare plan och vi kan även upptäcka djupet av vår medkänsla.
De fyra komponenterna
NVC bygger på fyra komponenter:
1. Observation: Först observerar vi det som faktiskt händer i en situation. Vi fokuserar på att observera utan tolkning eller kritik.
2. Känsla: Vi talar här om vad vi känner utifrån observationen. Blir vi ledsna, glada, roade, irriterade etc?
3. Behov: Därefter uttrycker vi våra behov som hänger ihop med ovanstående känslor.
4. Önskemål: Vi uttrycker ett tydligt önskemål utifrån behovet ovan, med en respektfull tilläggsfråga till motparten ”vill du det?, går det bra för dig?, känns det ok för dig?” eller liknande.
Observation:
Att göra en tydlig observation innebär att man grundar den på det man ser, hör, uppfattar och som påverkar hur vi känner oss, utan att tolka eller bedöma. Om vi blandar in en bedömning minskar chansen att andra hör det vi sedan vill säga.
Känsla:
Den andra komponenten är att uttrycka vad vi känner, där utmaningen ligger i att dels inte istället formulera en åsikt, dels (våga) vara i kontakt med sina känslor och dels ha ett så pass stort ordförråd att vi kan uttrycka det vi känner nyansartat.
Behov:
Den tredje komponenten i NVC innebär att vi tar kontakt med orsaken till våra känslor. Det vi känner är resultatet av både hur vi väljer att ta emot vad andra säger och våra behov just då.
Behoven är grunden i NVC men kräver också en del av oss – att vi ser bortom våra tankar och känslor och verkligen vänder fokus ganska djupt inåt. Att ta upp behov vid konflikthantering är också väldigt starkt och verkningsfullt.
Önskemål:
Den fjärde komponenten är att uttrycka vad vi vill be andra om. Vi ber andra om det som skulle kunna tillgodose våra behov. Det kan ju låta egoistiskt, men det är inte alls så meningen är. Det är istället ett respektfullt tydliggörande, då vi ofta har lätt att berätta för andra vad vi inte vill att de ska göra, vilket skapar en negativ känsla. Att uttrycka vad vi inte vill kan också skapa förvirring för den andra parten. I boken står ett exempel om en kvinna som uppmanade sin make att inte spendera så mycket tid på jobbet. Han gjorde som hon sa och lade istället tiden på att spela mer golf, vilket gjorde frun ännu mer arg och ledsen. Om hon istället uttryckt: ”Jag önskar att du spenderade mer tid med mig” hade budskapet varit tydligare och behoven lättare att tillfredsställa.
När vi uttrycker våra önskemål ska vi också försöka vara tydliga och raka – inte vaga, dubbeltydiga eller abstrakta. På så sätt undviker vi missförstånd med den andra parten. När vi är tydliga och konkreta i våra önskemål avslöjar vi vad vi verkligen vill.
När vi framför vårt önskemål är det viktigt att det inte kommuniceras som ett krav och det finns risken att det gör om vi inte berättar vad vi känner och behöver. Vårt önskemål ska alltså tydligt grundas på våra behov. För att försäkra oss om att budskapet har nått mottagaren kan vi också be den vi riktar budskapet till återge det vi just sagt. För ofta är det så att mottagaren är färgad av sina känslor och sändaren av andra. När vi ber om att någon återger det vi sagt får vi en chans att tydliggöra och undvika missförstånd.
Varför ber vi då om något? Det är viktigt inom NVC att vi inte använder det som redskap när det enbart gäller att försöka ändra på andra eller att få igenom vår vilja. Vi bör fundera på vår avsikt när vi ber om något och även visa empati för den andres behov. NVC i förhållande till önskemål bygger alltid på frivillighet, vilket skapar goda relationer och ärliga sådana.
Processen sammanfattad:
1. Vad jag observerar (i konkret handling)
2. Hur jag känner
3. Varför jag känner som jag gör inför det jag observerar (behoven)
4. Vad jag skulle vilja/önskar (i positiv konkret handling)
Användning av NVC inom ledarskap
NVC har många användningsområden när det gäller ledarskap. Som jag ser det ger det möjlighet för ledaren att skapa en empatisk och respektfull kommunikation med sina medarbetare, vilket för enbart gott med sig. T ex arbetsglädje (när man möts med empati och respekt), god kommunikation och växande samspel/samarbete, större tillit inom organisationen.
Mina tankar kring NVC som kommunikationsprocess
NVC väcker ett antal tankar och känslor hos många människor. Det har jag dels förstått utifrån vad Rosenberg berättar genom sina praktiska erfarenheter, men också genom mina egna upplevelser samt sådana jag hört berättas för mig. Hos mig har NVC väckt nyfikenhet, aha-upplevelser, tankar om hur mycket övning det krävs, att jag ofta måste påminna mig om processen och att det är ett fantastiskt språk med en rakt igenom god grundtanke som många fler borde lära sig mer om.
Jag mail-intervjuade f.d åklagaren och idag konsult inom NVC, Karin Idar, och hörde hur hon såg på nyttan av NVC i förhållande till ledarskap. Hon berättade att innan hon lärde sig giraffspråket (och fortfarande arbetade som åklagare) fick hon ibland begäran om överprövning av hennes beslut. Dock fick hon inte en enda sådan begäran efter det att hon började använda NVC som kommunikationsprocess. Som hon skriver:
”Vi kan inte alltid få som vi vill, men blir vi hörda i hur vi egentligen skulle vilja ha det så kan vi oftast ta att vi inte får som vi vill.”
Hon ser NVC som ett väldigt bra verktyg i samband med ledarrollen, då den är en enkel språklig modell. Dock påpekar hon att det är en process att ta NVC till sig för att kunna använda den fullt ut. Men när man väl bemästrar den anser hon att NVC ger trygghet, då det inte spelar någon roll hur missnöjda eller otydliga andra är – du alltid kan bemöta dem på ett bra sätt! Karin talar också om vikten av återkoppling av det du säger eftersom ”sagt ofta inte är hört”. Informationsmöten utan möjlighet till återkoppling har hon hört Rosenberg anse som meningslösa.
Karin talar också om vikten av känslomässig social intelligens (EQ) i förhållande till framgång i arbetet. Inom en chefsroll är denna roll till 85% beroende av EQ och endast 15% av faktakunskap. Genom giraffspråket utvecklar man sin EQ och på så sätt är den viktig i förhållande till ledarskap. Till sist säger Karin ”Jag skulle inte kunna tänka mig att ha en ledarroll utan att kunna Giraffspråket!”
Jag tycker NVC är otroligt spännande och utmanande och jag kan verkligen se vilka fördelar som finns gällande att använda det inom ledarskap och kommunikation. Jag själv har mött så många ledare som reagerat mot personal med ilska, projektion och oempatiska krav och sett hur det har påverkat personalgrupper, ja hela arbetsplatser, negativt. Om de hade använt bara en ”NVC-lightversion” hade de kunnat spara mycket energi på alla fronter och även skapat ett betydligt mer positivt arbetsklimat för alla parter. Dessutom finns, ur ett ledarskapsperspektiv, även en effektivitetssynpunkt: glada och nöjda medarbetare som upplever en god relation med sina ledare arbetar bättre och mår bättre!
Jag själv brukar försöka använda NVC i så hög grad jag hittills lärt mig, men det kräver övning och det tar ett tag innan de 4 stegen sitter naturligt. Så jag tänker att om ledare lär sig detta kommunikationssätt på säg ett seminarium, kommer de behöva uppföljning för att bibehålla kunskapen och fortsätta öva. Vi faller ju, som vi vet, lätt in i gamla kommunikationssätt.
KÄLLFÖRTECKNING:
”Nonviolent communication” av Marshall Rosenberg (2003)
”Nonviolent communication i praktiken” av Liv Larsson (2004)
”Giraffspråket, känslans kommunikation” av Anne-Christine Smith (2001)
Intervju:
Intervju med f.d åklagare, numera nonviolent communication-konsult/instruktör, Karin Idar (2008-04-24)
