Föregående Nästa

En fighters comeback

Anna Laurell vet att saker och ting är möjligt och att det aldrig är för sent att starta om på nytt.
13 oktober 2014

Hon är elitboxaren och KTH-doktoranden som trots hårda slag och svåra sjukdomsperioder alltid har rest sig upp igen. Parallellt med sin avhandling gör hon nu comeback i ringen och satsar på medalj i OS 2016. Vi har träffat Anna Laurell för att lära av en sann fighter.

Annons

Det är full fart just nu för Anna Laurell. Hon tränar i snitt nio pass i veckan samtidigt som hon doktorerar på heltid vid KTH. I slutet av året ska hon försvara sin avhandling och därefter väntar en tid med fullt fokus på OS i Rio 2016.

– Det är tuffa kval som väntar, och jag siktar givetvis på guld. Anna berättar att hon alltid har haft en vinnarinstinkt. Inte så att hon måste tävla i allt, men lusten har alltid funnits där. Med fem syskon blev det en hel del tävlingar och eftersom hon var äldst i syskonskaran vann hon i det mesta.

Att det skulle bli tävlingar i ringen fanns däremot inte på kartan, även om träning och fysisk aktivitet alltid har varit viktigt för henne. Under uppväxten höll hon på med all möjlig träning, från balett till basket. I tonåren sökte hon lite tuffare träning och bestämde sig för att testa på boxning.

– Jag hade förstått att boxning var väldigt bra motionsträning, så jag gick ner till hallen i Lund, där jag växte upp, för att prova på. Men liksom många andra hade jag bilden av att det var en våldsam och farlig sport.

Ganska snabbt ändrades dock hennes bild av boxningen och det dröjde inte länge innan både hon och de andra i boxningsklubben upptäckte att hon hade talang för sporten.

– Jag hade lätt för att lära mig rörelsemönster, möjligen berodde det på att jag hade dansat balett.

Utan att riktigt förstå hur det gick till stod hon plötsligt i ringen och var mitt uppe i en riktig match. Efter det gick boxningen snabbt från att vara en hobby till en livsstil. Ett och ett halvt år senare gjorde hon sitt första landslagsuppdrag.

Parallellt med boxningen började Anna även att studera organisk kemi vid Lunds universitet.

– Jag kommer från en akademisk familj där det har varit självklart att plugga vidare. Men jag visste inte riktigt vad jag ville göra, så jag började med matte då jag hade gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Därefter testade jag på organisk kemi där jag fick en fantastisk lärare som inspirerade mig jättemycket! Hans lektioner gjorde att jag fastnade direkt och insåg att jag hade hittat rätt.

Under flera år varvade Anna studierna med boxningen och 2001 vann hon sitt första VM-guld i 75-kilosklassen.

– Den stunden förändrade mitt sätt att se på livet och jag insåg hur mycket boxningen betydde för mig.

”Jag stod vid en brytpunkt där jag funderade på att ge upp boxningen, men jag var inte redo att sluta ännu. Jag ville tillbaka.”

Åren som följde gick som en dans, både studiemässigt och i boxningsringen. Anna Laurell tog medalj i mästerskap efter mästerskap med en topp år 2005 då hon vann både VM-guld och EM-guld. Men strax därefter tog det stopp. Det började på våren 2006.

– Jag fick jättehög puls utan att anstränga mig, blev ­skakig och förlorade massor i vikt. Men när jag gick till vårdcentralen fick jag till svar att jag bara hade feber och skulle gå hem och vila, men jag förstod att någonting var fel. Jag tappade åtta kilo i vikt på två veckor, då är det ­någonting som är tokigt.

Som tur var hade Anna en läkare i släkten som anade vad som var fel. Anna hade fått giftstruma, en överproduktion i sköldkörteln, och tiden som följde blev tuff. Anna fick sluta träna under ett och ett halvt år för att istället äta en massa olika mediciner som påverkade henne starkt.

– När det var som sämst var jag så svag att jag inte ens kunde gå upp för en trappa. Jag fick avbryta studierna också eftersom mina händer skakade så mycket. Jag kunde inte hålla i någonting, vilket är nödvändigt när du är i labbet. Men Anna vägrade kasta in handduken.

2007 gjorde hon en comeback mot alla odds och samma år vann hon EM-guld följt av VM-silver året därpå. Dessvärre dröjde det inte länge innan hon blev dålig igen. Året var 2009 när hon för tredje gången blev dålig och bestämde sig för att operera bort sköldkörtlarna.

– Jag blev sjuk tre gånger med korta mellanrum vilket ledde till att jag blev väldigt sliten. Sjukdomen gjorde att jag gick upp och ner mycket i vikt och det mår ingen bra av. I kombination med starka mediciner tärde det något enormt på kroppen.

De återkommande sjukdomsperioderna gjorde att hon ofrivilligt tvingades stanna upp och ställa sig själv frågan, vad vill jag göra med mitt liv?

– När man är inne i någonting är det så lätt att bara köra på, och kanske bli mindre motiverad och fortsätta halvhjärtat istället för att göra det på riktigt. Men när jag blev sjuk fick jag verkligen tid till att fundera ordentligt. Jag hade i princip vunnit allt som gick att vinna och uppnått alla mina mål, så vad var nästa steg?

”Åren av sjukdom har gjort att jag inte är så rädd att misslyckas. Jag vet att man alltid kan börja om.”

Med gott om tid att fundera och efter noga övervägande kom hon ändå fram till svaret att hon inte var redo att ge upp, hon ville fortsätta boxas.

– Jag stod vid en brytpunkt där jag funderade på att ge upp boxningen och söka ett jobb istället, men jag var inte redo att sluta ännu. Jag ville tillbaka. Avbrottet gjorde att jag fick lov att ställa mig frågan varför boxningen var så viktig för mig, och jag kom fram till att den gör mig lycklig och glad. Jag älskar att gå ner till klubben. Bara att få göra rörelserna gör mig lycklig.

Vid den här tidpunkten hade Anna Laurell flyttat upp till Stockholm där hon fortsatte sina kemistudier vid KTH, samtidigt som hon tränade med IF Linnéa boxningsklubb.

Med siktet inställt på OS 2012 fortsatte hon att träna och åren som följde tog hon en plats både i EM-landslaget och VM-landslaget följt av ett VM-brons och en OS-kvalificering 2012. Men när det äntligen var dags för OS i London räckte hennes satsning inte hela vägen och hon slutade på en femteplats, något som såg ut att bli slutet på hennes boxarkarriär.

– Åldersgränsen för att delta i OS var då 34 år vilket innebar att jag skulle vara för gammal vid nästa mästerskap. Det var givetvis tungt och det tog lång tid innan jag kom över det.

Med boxarhandskarna på hyllan fortsatte hon sin akademiska karriär vid KTH och började jobba som tränare i sin boxarklubb IF Linnéa. När hon i våras var med i SVT:s program Mästarnas mästare var det som en av Sveriges mest framgångsrika före detta boxare. Att det skulle bli ytterligare en comeback var då inte tanken.

– Men i samband med detta höjdes åldersgränsen i OS till 40 år och tack vare allt stöd från de andra deltagarna i programmet väcktes lusten att satsa på boxningen igen!

I dag doktorerar Anna Laurell vid KTH och till vintern ska hon försvara sin avhandling inom asymmetrisk syntes. Därefter väntar intensiv träning inför OS 2016.

– Åren av sjukdom har gjort att jag inte är så rädd för att misslyckas. Jag vet att man alltid kan börja om. Så länge du har en målsättning och gör upp en plan för hur du ska komma dit är det möjligt. Självklart stöter du på bekymmer på vägen, men om du har tilltro till att det kommer fungera och jobbar hårt så är det möjligt.

Anna förklarar att hon brukar ställa sig själv frågan – finns det minsta möjliga chans att klara av det här? Om svaret är ja, då går det.

– Här finns det många likheter mellan boxningen och mina doktorandstudier. Om det finns någonting som du tror att du förstår, då borde det gå. Givetvis väntar många frustrerande tillfällen och ibland fungerar det helt enkelt inte, men då måste du bevisa att det inte fungerar! Proble­met är ofta att vi vill klara allting så fort som möjligt, men att ha tålamod och att vara uthållig är viktigt och gör att du oftast når dit du vill.

Även om Anna Laurell givetvis önskar att hon aldrig hade blivit sjuk, berättar hon att de tuffa åren även har ­påverkat henne på ett positivt sätt.

– Det har förändrat mig jättemycket! När jag väl kom tillbaka från sjukdomen var jag så lycklig över att vara hel och fungerande. Man är ju bortskämd i vanliga fall, för när man har en frisk kropp som fungerar tar man det för givet. Jag minns så väl första skedet när jag var friskförklarad. Jag blev så otroligt lycklig och insåg hur fantastisk min kropp är. Det var en sådan kontrast mot att vara sjuk. Kroppen svarade på träning och jag fick tillbaka mina muskler.

Vad som händer efter OS i Rio återstår att se, men en sak är säker för Anna Laurell. Hon vet att saker och ting är möjligt och att det aldrig är försent att starta om på nytt.

– Visst kan det vara kämpigt att börja om på nytt eller byta bana, men om det är någonting som du tror på och som du kommer att må bra av är det värt det. Det handlar om att hitta något som man verkligen vill uppnå, någonting roligt. För mig handlar det om att jag vill få ut det bästa av mig själv och göra det som får mig att må bra. Det kommer att vara lite jobbigt på vägen. Därför är det så viktigt att se lite längre, sikta framåt och ställa sig frågan, vilket är mitt mål och hur ska jag nå det? Jag vet av erfarenhet att det är värt det.

Malin Letser
Publicerad 13 oktober 2014
Föregående Nästa