Föregående Nästa

Distansarbete – funkar det?

Distansarbete – funkar det?
22 mars 2012

Ropen skalla, distansarbete åt alla. För tio år sedan kom tekniken som skulle frälsa oss från inrutade arbetsliv. Så varför håller vi oss kvar vid kontorsstolen?

Annons

Det skulle ju bli så bra. Nu fanns tekniken för att enkelt kunna arbeta hemifrån till en billig penning. Ingen mer malande pendling från små, dyra lägenheter i närförorter, in till fasta kontor i staden. Med våra laptops under armen skulle vi i stället vallfärda ut i landet där vi hade köpt sekelskiftesvillor och hästgårdar för spottstyvrar.

När tekniken hade befriat oss från grottekvarnen och visat vägen in i distansarbetets förlovade land skulle vi äntligen ha frigjort tiden för att förverkliga våra drömmar om ett mindre stressigt liv. Ett liv där den berömda balansen mellan jobb och fritid äntligen var i jämvikt. Det skulle bli så bra. Snudd på fantastiskt!

Drömmen som sprack

Så blev det inte. Ändå är jag långt ifrån ensam om att ha drömt om att fler borde kasta loss från kontoret och förlägga mer arbete hemifrån. Samhällsplanerare och teknokrater har genom åren hyst samma dröm, om än av andra skäl. Där jag såg personlig frihet förutspådde de möjligheten att spara stora pengar.

Torbjörn Lundqvist, ekonomihistoriker och forskare på institutet för framtidsstudier, har skrivit en rapport om fenomenet distansarbete, där han konstaterar att visionen om den moderna kunskapsarbetaren har hägrat på allvar sedan
1970-talet.
– Teknokrater såg distansarbete som lösningen på flera samhällsproblem, som trafikproblem, arbetstillfällen i glesbygd, möjlighet till arbete för handikappade, för att nämna några. Och industrin hakade på, som till exempel IBM och kontorsmöbeltillverkare. Det är intressenter som har varit pådrivande för utvecklingen av distansarbete, säger Torbjörn Lundqvist när jag når honom på telefon.

Men utvecklingen som
förutspåddes uteblev. Verkligheten kom ikapp visionen och det beror sannolikt på ett litet men ack så viktigt faktum som förespråkarna hade förbisett: att människor gillar att träffas.
– Trenden med distansarbetet är inte död, men det finns en motverkande tendens. Det är att många inom kunskapsyrken som lämpar sig för di stansarbete på samma gång är beroende av samarbete med andra. Då är det viktigt att vara närvarande. Sedan är det inte alltid heller så lätt att hantera tekniken. Under en telefonkonferens är det svårt att få till någon riktig kommunikation. Man förlorar den tysta kunskapen, den som kommer av att man sitter och resonerar sig fram. Kommuni­kation på distans är bättre för beslutsfattande, säger Torbjörn Lundqvist och låter lite besvärad.

Som om vi faktiskt inte kommer längre i det här resonemanget just nu, per telefon. Jag frågar om han tror att vårt samtal skulle ha utvecklats annorlunda om vi träffats öga mot öga. Ja, svarar han efter ett ögonblicks tystnad.
– Det blir stressigare på telefon, då måste man g e svar direkt, det finns ingen plats för funderingar och för pauser.

Jobbar effektivare hemma

De flesta av oss blir effektivare av att arbeta hemifrån. I alla fall ibland och med arbetsuppg ifter som kräver obruten koncentration. Det finns forskning som visar det.

Titt som tätt ser jag Facebookinlägg från kontorsarbetande vänner i stil med ”jobbar hemifrån, får massor gjort”. Underbart och effektivt. Och samtidigt tar personen i fråga sig tid till att avbryt
a sitt jobbflöde för att meddela omvärlden att han eller hon får en rackarns massa gjort och arbetar koncentrerat. Varför detta behov av flaggande till omvärlden? Jag sätter mina pengar på två underliggande skäl till detta: behovet av social interaktion och behovet av att rättfärdiga sin situation. Låt oss börja med det förstnämnda.

Arbetsplatsen har en social funktion. Lön i all ära, men undersökningar visar att vi värderar våra kollegor väldigt högt. Visst kan du störa dig enormt på spexige Säljar-Janne som alltid drar samma skämt eller på Ulla-Britt från ekonomiavdelningen när hon mikrar fiskbullar i hummersås i personalmatsalen. Samtidigt vet du inte vad som väntar om du på allvar skulle bryta upp från kontoret och skapa dig en arbetsplats hemma. Å ena sida: få mer gjort. Å andra sidan: tystnad, tristess och total isolering. Ingen skulle märka om du långsamt kvävdes under en hög av papper, satte lunchmackan i halsen eller dog av ren tristess. Då kanske det trots allt inte är så farligt att få arbetsron upphackad av kollegorna?

– Redan på 1930-talet bedrevs forskning bland arbetslösa. En forskare vid namn Marie Jahoda visade hur arbetet fyller funktionen av att skapa struktur och mening i våra liv, säger Camilla Kylin. Hon arbetar som forskare på Försvars­högskolan i Karlstad vid institutionen för ledarskap och management, och skrev sin avhandling i psykologi om distansarbete. Hon studerade bland annat hur personer som fick möjlighet att arbeta hemifrån hanterade gränsen mellan arbete och privatliv och fann många positiva vinster med distansarbete. Många upplevde att stressen minskade och att de fick mer gjort.

Ömsesidigt kontrollbehov är boven

Så varför är det inte fler som hakar på möjligheten, nu när det är så enkelt att arbeta hemifrån?
– Vi har haft en övertro på tekniken och underskattat människors behov av att träffa kollegor. Att få ta del av hela kommunikationspaletten på kontoret. Ta bara en enkel sak som att få prata av sig i fikarummet eller byta några ord vid skrivaren, säger hon.

Även vår syn på vad
arbete är styr viljan att distansarbeta. Du må ha en ny smartphone i fickan, men din syn på vad och hur arbete ska utföras är långt ifrån lika flexibel och modern.
– Trots att vi vet att någon kan sitta och sova vid skrivbordet eller surfa privat på datorn, tycks arbets­givare föredra att ha personalen på arbetsplatsen eftersom det ger en känsla av kontroll.

Kontrollaspekten ska alltså inte underskattas och dessutom är den ömsesidig.
– Arbetsgivaren tror att arbetstagarna arbetar mer när de är på kontoret och distansarbetarna känner misstro från såväl kollegor som familj, säger Camilla Kylin och hänvisar till resultaten från hennes doktorsavhandling. Hon ger exemplet med den kvinna som knappt vågade gå på toaletten när hon jobbade hemifrån i rädsla för att någon från kontoret skulle ringa just då. Kanske kan hon lägga ut en statusuppdatering på Facebook om hur mycket hon får gjort under sitt hemarbete och adda chefen till vänkretsen?

Åsa Rydén Antonsson jobbar som redaktör och har inga problem med att jobba hemifrån då och då. Att chefen skulle misstro det hon utför hemifrån finns inte på kartan. Däremot finns det två starka skäl till att hon troligtvis aldrig går tillbaka till att jobba heltid på distans, så som hon en gång gjorde i början av sin karriär. De stavas tristess och kontorspolitik.
– När jag jobbade på distans hade jag tidigare arbetat på plats tillsammans med mina kollegor, vilket underlättade vår fortsatta kommunikation via telefon och mejl. Men det var helt enkelt tråkigt att sitta själv. Jag saknade att få influenser från kollegorna. Visst är det skönt att kunna jobba i pyjamas, men jag måste få nya intryck för att trivas på jobbet, säger hon.

Vikten av det sociala spelet

Distansarbetet skapade även sakta men säkert en distans till kollegorna. Det där trevliga småsnacket som kom naturligt på kontoret slipades bort när kontakten skedde via telefon. På samma sätt tror Åsa Rydén Antonsson att det finns en risk att även chefen glömmer bort att du är en kraft att räkna med när du arbetar mycket på distans.
– Jag tror inte att man blir riktigt sedd av arbetsgivaren då, och människor vill bli sedda.

Hon är inte den sista jag hör ventilera den farhågan. Ganska snabbt står det klart att det största hotet är risken att tappa sin position i det sociala spelet som dagligen pågår på arbetsplatsen. Att den som inte dyker upp på kontoret inte heller är någon man bjuder in när viktiga beslut ska fattas.

Så sorgligt. Forskningen visar ju att distansarbete kan göra gott för många och att vi borde våga ta till vara fördelarna med att skapa ett arbetsklimat där fler distansarbetar de dagar då det gör störst nytta och träffar kollegorna när det maximerar kreativiteten.

Kanske måste vi bara
lära oss att definiera distansarbete på ett nytt sätt, det sätt som gör att vi både kan äta kakan och ha den kvar. Camilla Kylin är i alla fall entusiastisk inför framtiden och det smittar av sig, trots att en telefonlur och många mil skiljer oss åt:
– När du som arbetar på distans är medveten om vikten att dra gränser, kan du utnyttja flexibiliteten som det innebär. Du kan ta en springtur efter lunch som ger ny energi eller passa på att slänga in en tvätt när du har kört fast i en jobbfråga, för att sedan sätta igång igen när det har lossnat.

Vad stoppar dig? Tekniken finns där och åtminstone en dag i veckan lär varken du eller kollegorna sakna varandra på allvar. Tänk i stället vad kul det blir när ni ses igen.

 

Från sparprogram till livspussel

→ Under 1950- och 60-talen började företag experimentera med att låta anställda arbeta hemifrån.

→ Under oljekrisen på 70-talet, när man ville spara bränsle, blev distansarbete återigen aktuellt.

→ Åk 1980 kom författaren och framtidsforskaren Alvin Tofflers (The third wave) förutsägelse om att hemmet skulle bli framtidens arbetsplats, vilket skulle leda till att kärnfamiljen och lokalsamhället fick en renässans.

→ Under 1990-talet lanserades det nya flexibla och papperslösa kontoret med förnyad kraft där kontoret var mer mötesplats än arbetsplats. De anställda förväntades i denna modell att arbeta hemifrån med hjälp av informations- och kommunikationsteknik.

→ På 2000-talet växer tankar om den virtuella organisationen fram, med två kategorier av anställda: personer på kontoren som interagerar med kollegor som befinner sig på andra geografiska platser, och distansarbetare som sitter hemma.

→ Idag dominerar visionerna om ett arbetsliv där man arbetar när som helst från var som helst, vilket forskarna tror kommer att leda till att distansarbete och den virtuella organisationen gradvis normaliseras.

* Källa: Torbjörn Lundqvist, Visioner om IKT i arbetslivet

 

 

(Artikeln publicerades för första gången i Shortcut våren 2012.)

Gabriella Sköldenberg
Publicerad 22 mars 2012
Föregående Nästa