Lördag. Den sedvanliga torgförsäljningen står i blom.

Stockholmare, genuina likväl som temporära, bevittnar försäljarnas nu-ska-jag-skrika-högre-än-gran(n)en-kan-för-jag-har-lägre-pris rutinen.

Kvinnor och män ger sig in i sammanstötningen, utan krumbukter. Somliga kommer undan med långskaftade rosor, andra, med vackra högväxta vita liljor. Även en och annan anfrätt tulpan. Ett fåtal, lyckas roffa åt sig världsklassbuketter, för blott en guldtia.

Själva summan? Nej, ointressant, det är utmaningen att komma över buketten ännu billigare som gör sig gällande (fråga Ingvar).

För ett ögonblick slås jag av tanken att jag är te’baka i Smauland, jag ler.

En torgförsäljre registrerar mig. I famnen håller han tulpaner, rosor och liljor. Strax före han ämnar skrika högst (det går ju ut på det) ler han tillbaka, överräcker hela fånget och utbrister: ”- Madame! For You, they are for free!”

Jag tackar ödmjukt, tagen av gentlemannen i honom.

Eller är han kanske budbärare…?

Sensmoral?

Skarpsinne för affärer är inte detsamma som girighet – fråga Ingvar.

Förresten… man behöver inte ens vara smålänning. Nej då.

Snart är det lördag igen.

©