Föregående Nästa

”Den dagen jag slutar tvivla får ni komma och örfila mig”

Navid Modiri är kommunikatör, programledare, föreläsare, författare och krönikör. Bland annat. Valaffischerna i bakgrunden har ingenting med intervjun att göra, förutom att de skvallrar om när den ägde rum.
08 oktober 2014

Navid Modiri är artist, kommunikatör, kreatör och föreläsare. Plus en massa andra saker. Civilingenjör, som hans mamma hoppades på, är han däremot inte. Shortcut har träffat honom för ett samtal om press hemifrån, mätbar lycka och crowdsourcade orakel i öknen.

Annons

Onsdag förmiddag, café Rival vid Mariatorget i Stockholm. Jag skakar hand med Navid Modiri, som precis fått flera hundra kommunikatörer på Inhousedagen att kramas och rita påhittade djur på små lappar. Han har lärt ut myter om kreativitet och ännu en gång spridit sitt signaturbudskap om att allt runt omkring oss är påhittat. Om att det bara är vi själva som sätter gränserna för vår egen kreativitet.

Navid Modiri är inte en högavlönad civilingenjör. Han har ingen fet villa med havsutsikt. Han har ingen flådig bil, utan föredrar att cykla. Överlag har det varit ganska fattigt med klassiska framgångsfaktorer att stolt skriva hem till släkten i Iran om. Men han är lycklig. Nu varvar han ner efter den tidiga starten på dagen, tar ett bett av sin kanelbulle och börjar berätta om varför allting blev som det blev.

– Jag kom till Sverige från Iran som liten och kände absolut press från mina föräldrar. Det handlade om att inte stämplas som bråkig invandrarkille. Att vara trevlig och få bra betyg i skolan. Mammas högsta önskan var att jag skulle bli civilingenjör. Men jag var rastlös och full av energi, som en blandning mellan plugghäst och bråkstake.

Den annorlunda karaktärsmixen bestod till mitten av högstadiet. Navid Modiri började engagera sig politiskt i olika förbund och organisationer.

– Jag vet inte riktigt varför det blev så, men det är klart att det fanns människor som inspirerade mig. En sådan var Malin, min lärare i samhällskunskap. Hon fick mig intresserad av politik och samhällsförändring. Plötsligt började jag ägna mer uppmärksamhet åt humanioraämnen, trots att jag briljerade i matte, kemi och fysik.

Navid Modiri skiner upp när han kommer in på svenskläraren Anders, som han träffade under gymnasiet och har kontakt med än i dag.

– Han utmanade skiten ur mig, gav mig G på alla uppgifter jag lämnade in under tre år. Trots att jag förtjänade bättre. Sen ändrade han slutbetyget till MVG+. ”Varför?” frågade jag. ”Jag tyckte att du var lat, och jag ville få dig att växa”, svarade han. Det är jag enormt tacksam för i dag. Han är det närmaste jag kommit en Robin Williams i ”Döda poeters sällskap”.


Den klassiska scenen ur Döda Poeters Sällskap som åsyftas ovan.

Vad sa dina föräldrar när de märkte att ditt intresse för de ”hårda” ämnena falnade?

– Vi bråkade om allt. Om jag skulle iväg på en tredagarskurs om demokrati kunde det heta att jag skulle stanna hemma med matteläxan i stället. De förfärades av min tuppkam och anarkiststjärnan jag satte i jackslaget. Varför satt jag utanför strippklubbar tillsammans med organisationen ”Fika mot porr” och kastade pepparkakor på snuskgubbar när jag egentligen borde plugga inför ett kemiprov?

Navid Modiris föräldrar ville att han skulle hitta den trygghet som i vårt samhälle är synonym med stabil inkomst, bra boende och en lycklig familj.

– Men sådana där saker är inte lycka och trygghet för mig. Frihet, meningsfullhet och mänskliga sammanhang, däremot. Det är mer min grej. Det förstod mamma och pappa till slut, sedan dess har de varit stolta och stöttat och backat mig enormt mycket. Jag är sjukt stolt över dem också – de har utvecklats otroligt mycket. Det borde jag säga oftare.

Krossen av mammans civilingenjörsdröm fullbordades när den 19-årige Navid Modiri sökte sig till Fridhems folkhögskolas skrivarlinje. Där tillskansade han sig de färdigheter han i dag praktiserar och lär ut till andra på daglig basis.

Oroar du dig aldrig för mätbara faktorer som pengar, jobb och en trygg tillvaro?

– Jodå, självklart. Det går lite i cykler. Ibland känner jag som att tvivlet manifesterar sig på min ena axel och pratar med mig. Hetsar och så. Då försöker jag chilla lite. Intala mig själv att jag och det jag sysslar med är okej. Om jag börjar slåss mot osäkerheten kommer den bara att bli större. Men 90 procent av min vakna tid går jag runt med ett lyckligt fånleende och är tacksam för att jag får hålla på med saker jag älskar. Musik, olika projekt, samtal. Men de sista tio procenten är viktiga, de utmanar mig. Om jag någonsin slutar tvivla så är det bara att komma hem till mig och ge mig en örfil.

”Jag har sytt mina kläder själv
Sprungit hela vägen hem och sen
Renoverat grannhuset igen
Från en liten surdeg till en snäll
Jag har fått utmärkelser
För att vara duktig
Är jag väl?
Alla mina spöken de finns där än
Som en liten unge skriker hjälp.”

– Navid Modiri & Gudarna – Visa för mig

Tror du att pressen ”att bli något” skiljer sig mellan de etniskt svenska hemmen och de där familjen har rötter i utlandet?

– Det känns så. Men det är också viktigt att skilja på utrikesfödda och utrikesfödda. Förutsättningarna kan se helt annorlunda ut. Mina föräldrar umgicks med intellektuella studenter, filosofer och poeter. De kom till Sverige och bara ”Ja Olof Palme, han gjorde det här och det här.” De hade ju koll. Jämför mellan att komma från det sammanhanget med att komma från landsbygden, kanske med analfabetism, till ett helt nytt land som du inte har någon aning om hur något fungerar.

Och hur resulterar det i ökad press, rent konkret?

– Det är ett enormt trauma att som vuxen fly ditt eget land och lämna din släkt och ditt hem bakom dig. När du har gjort det tror jag att du känner pressen att visa för släkten i hemlandet att du har gjort rätt val. Då måste dina barn lyckas. Att lyckas behöver i det här fallet vara mätbart. Till exempel vill man kunna säga ”Min son är civilingenjör, kör en dyr bil och har ett fint hus med en grön gräsmatta.” Det är mer komplext att prata om lycka och självutveckling.

Art89-Producenten Lars Wickström kommer in på café Rival. Navid Modiri fyrar av ett leende – det gör de båda två – och kramen som följer är ungefär en halv minut lång. Tillsammans har duon arbetat med den politiska dokusåpan ”Diktatorn.” Programidén påminner om Big Brother i det avseendet att en handfull deltagare måste stå ut med varandra under en bestämd tidsperiod. Men där slutar liknelserna. ”Diktatorn” ska utforska gränserna för gruppsykologin och samtalet. Vitt skilda samhällsgrupper och åsikter finns representerade när åtta ungdomar placeras i ett nedlagt sjukhus och väljer bort alla demokratiska rättigheter. Det enda de har kvar är samtalet. Syftet är att få unga att förstå vikten av demokrati. Navid Modiri är programledare och ska se till att de olika livsåskådningar som finns representerade inte får samtalet att tippa över åt något håll. ”Diktatorn” har premiär i SVT 2 den 28 oktober.

Medan Producent-Lars sätter sig och knapprar på sin laptop och tålmodigt väntar på att intervjun ska ta slut återgår jag till samtalet med Navid Modiri. Vi vidrör musiken, som satt stor prägel på såväl privat- som arbetsliv. Totalt har bandet ”Navid Modiri & Gudarna”, som bildades under tiden på Fridhems folkhögskola, släppt fyra skivor. Känslan av att få göra musik beskriver ”mångsysslaren” i liknande ordalag som resten av hans verksamhet.


Navid Modiri & Gudarna – ”Någon håll i mig”

– Att få göra musik gör mig lycklig. Att stå på scen och få lov att beröra människor i olika städer och åldrar och minska avstånden mellan dem – det är en påminnelse om vår mänsklighet. Vi svettas, dansar, skrattar och gråter tillsammans. Musiken har för mig alltid varit ett verktyg för att connecta med folk.

Navid Modiri ägnar sig också åt soloprojekt och samarbeten, senast med bandet Partiet på skivan Supervalåret som kom ut tidigare i år. Just nu skriver han ny musik och har flera kommande projekt på gång.

På tal om att connecta med folk: Du har just kommit hem från den minst sagt speciella Burning Man-festivalen, en jättetillställning mitt ute i Nevadaöknen. Hur kändes det att leva tillsammans med 70 000 okända människor i en miljö som andas kreativitet och gemenskap?

– Jag åkte tillsammans med ett gäng som tillhör The Nordic Core Project. Vi var 60 personer som bodde i ett camp tillsammans. Vi hade ett konstprojekt där vi utifrån fornnordisk mytologi skapade ett orakel tillsammans. Vi använde oss av Hugin och Munin, Odens två korpar. Jag var en av dem. Korparna cirkulerade runt på ”playan” och letade efter nästa orakel. Vi plockade alltså in människor vi tyckte verkade besitta någon slags glimt av visdom och lät dem agera orakel. De fick sitta bakom ett skynke och svara på frågor från människor vi bjöd in.

– Det blev någon slags crowdsourcad visdom. De som kom in till oss visste inte hur det låg till – utan trodde att det var något slags riktigt orakel som satt där bakom. När de kom ut, fulla av ny visdom, erbjöd vi dem att vara orakel i stället. Det var så jävla häftigt när det gick upp för dem – att alla bär på så otroligt mycket visdom. Att man inte måste vara något slags orakel för att kunna hjälpa andra.

Billy Ekblom
Publicerad 08 oktober 2014
Föregående Nästa