Landet har idag en fungerande marknadsekonomi och har förbättrat sin förmåga att ta på sig de skyldigheter som följer av ett framtida medlemskap. Köpenhamnskriterrierna som tidigare var ett av de stora hindren är uppnådda. Därmed ska minoriteternas rättigheter nu vara säkrade. Faktum är att ett inträde skulle gynna dessa grupper. Representanter för den kurddominerade människorättorganisationen Human Rights Association of Turkey anger att stödet för EU-medlemskap bland den kurdiska befolkningen är runt 90 procent. Kvinnorättsorganisationen KA•DER hävdar att 87 procent av de turkiska kvinnorna är för medlemskap.
Varför är då Turkiet ännu inte medlemmar?
Landets största problem idag är Cypernfrågan, sedan Medelhavsön blev medlem av EU 2004. Turkiet måste erkänna landet som en självständig stat. Självklart är det inte enbart där som skon klämmer. Det största hindret mot ett medlemskap är i realiteten starka krafter inom EU, som vill se unionen som enbart kristet. Cypern och Grekland har vetorätt inom EU och hos dem finns många högt uppsatta politiker som inte vill ha med Turkiet i unionen. Frankrikes förra president Valéry Giscard d’Estaing, är en av dem som anser att Turkiet tillhör orienten och inte EU. Den hållningen speglar flera ledamöters inställning inom EU toppen, främst den kristna högern.
Enligt ?evket Pamuk, professor i ekonomisk-historia verksam i London, så framkallar skeptikerna från båda sidor varandras gemensamma motstånd. Desto längre tid processen tar, distanserar sig Turkiet från EU och nationalisterna växer sig allt starkare.
I en värld med en negativ utveckling i ”terrorismens namn” så behövs inte fler fiender och uppdelningar. Skulle Europa acceptera ett islamistiskt land i en demokratisk union, så skulle EU visa att den trenden går att ändra. En framtid mot samarbete istället för uppdelning.
Med all rätt kräver EU att Turkiet måste göra en ytterligare ansträngning med det politiska reformarbetet. Detta för att modernisera landet, stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna. Unionen har makten att göra påtryckningar för att få igenom dessa krav. För att detta någonsin ska hända så måste ledarna inom EU måste verkligen vilja detta. Vilket jag är tveksam till om de sannerligen vill. Men om inte politikerna agerar, måste vi medborgare verka och visa vad demokrati egentligen står för. I en kraftsatsning mot samförstånd. För Turkiets minoriteter, demokratin och som motkraft för terrorismen.
