När du är förmögen – det är en förmåga – att bekräfta dig själv, är du inte längre i behov av ett godkännande ifrån omgivningen för att duga som du är.

Det betyder därmed att du lämnar ett tillstånd bakom dig och kliver in i ett annat. Det blir inte längre intressant att utsätta din omgivning, din partner för ”kravet”. Att hon eller han skall bekräfta.

För det kan (jag skriver kan) upplevas som ett krav. Ansvaret, som egentligen inte ens kan vara någon annans, att ständigt ”behöva” bekräfta sin partner, kväver slutligen förhållandet. Vi har ingen rätt att föra över det ansvaret.

Ansvaret är utan tvekan helt och hållet vårt eget. Att göra det vi kan för att växa som människor – med eller utan partner.

Det är däremot inte för ett enda ögonblick detsamma som att vi inte är villiga att ge villkorslös kärlek, vardaglig uppmuntran, allt vårt stöd och hela vårt engagemang. Den viljan är alltid närvarande i en lyckosam relation. Oavsett relationens utformning – fråga Judas.

Våra barn? De är i behov av vår bekräftelse. Det är vårt ansvar att älska dem villkorslöst. Och där i ligger det. Villkorslöst. Men de är växande barn. Vi däremot, förblir ofta barn i vuxna kroppar… i somliga fall förblir vi det under ett helt liv, för att kärleken vi mottog var villkorlig. Inte villkorslös.

För att utveckla förmågan att bekräfta sig själv – det kan ta ett helt liv i anspråk, eller så inträffar det aldrig – har du oavsett vilket, åtminstone gjort upp med egot.

Detta är inte alltid ett medvetet val. Desto bättre om det är det.

Det väsentliga är att du är överens om hur du önskar förhålla dig. Bekräftelse utifrån – eller inte. Ingen har rättigheten att sätta sig till doms över hur andra förhåller sig.

Vi kan däremot välja. För – eller emot. Jag har valt. Och det får duga.

Sensmoral?

Gör bara så gott du kan. Inget annat förväntas av dig. Du är tillräcklig ändå – i varje avseende. 🙂

©