Så här i efterdyningarna av OS och EM borde vi kanske gå omvägar kring ämnet sport, för variationens skull. Men faktum är att om vi hade ett landslag för Humor i vardagen, eller Skratt i måndagsvåndan, ja då är sannolikheten stor att lagkaptenen skulle heta Fredrik Backman.

31-åringen har blivit utnämnd till roligast på Twitter 2012, eller faktiskt ”sexigast” med definitionen ”en person med så mycket personlighet, humor, smarthet, briljans eller andra egenskaper så att hon/han känns som det sexigaste vi kan hitta”. För juryn vägde kanske även den smått aggressiva tonen hos Fredriks fans tungt. Många av dem som nominerade honom var hängivet hårda i sina motiveringar: ”Om inte Backman vinner kan ni dra åt helvete”.

Fredrik Backman har den förmågan. Att skapa trogna läsarskaror och beröra människor med sina vardagsbetraktelser i såväl bloggen som krönikor i Metro och olika magasin. Bloggen Backmanland, på Café.se, följs av 40 000 läsare varje vecka. Dessutom har han svenskt rekord i
antal Facebookdelningar för inlägget personligt meddelande (googla och njut om du har missat det). Nu har Fredrik Backman dessutom debuterade som författare på Forum förlag, med två böcker på en gång.

Den rastlöse snabbskrivaren har hittat något slags succérecept för att fånga folks uppmärksamhet i det stora bruset. Kanske är nyckeln till Fredriks framgång just humor, och tajming? En utrikeskorrespondent för Dagens nyheter konstaterade nyligen i sin krönika att skratt är en bra medicin när tiderna är bistra. Slutsatsen var att humor fungerar som en sorts nationell gruppterapi. Och kanske är vi här uppe i norr i behov av extra mycket terapi när höstmörkret har sänkt sig, och konjunkturen är som den är?

”Underbar”

Så här skriver några av Fredriks läsare:
”Backman är underbar. Bästa botemedlet mot dåligt humör! Om han bara visste hur många människor han gör glada varje dag.”
”Han botar måndagsångesten varje vecka numera.”
”Personligt meddelande-texten är nog det
finaste jag läst. Önskar att jag hade skrivit den.”
− Läsarna är jävligt snälla, många gånger helt oförtjänt. De gillar mig som en kompis som man vill att det ska gå bra för. Jag är inte SÅ bra egentligen. Ta nobelpristagare till exempel, de är ju skrivandets Zlatan! Min teknik är lite mer som Lars Lagerbäck beskrev Mikael Nilssons – funktionell, konstaterar Fredrik Backman blygsamt när vi kliver in i hans arbetsrum.

Vi befinner oss i en rätt anonym kontorsvåning vid Odenplan i centrala Stockholm. Utsikten vetter mot det orangefärgade Stadsbiblioteket. Fredrik rullar fram varsin kontorsstol och förtydligar att det snarare ligger hårt arbete än ren talang bakom hans framgång.
− Jag har den enorma ynnesten att kunna försörja mig på mitt skrivande. Att komma till det här läget är som att nå slutbossen i ett datorspel. Det som jag vill skriva är detsamma som folk vill läsa, och som mediehus därmed vill betala för. Men jag har inte tagit mig hit över en natt.

I rummet som Fredrik hyr tillsammans med vännen Niklas Natt och Dag – kulturbloggare och redaktör för magasinet King − står flera ouppackade kartonger. Kontoret är nytt sedan några månader tillbaka. På Fredriks skrivbord samsas urdruckna kaffemuggar med tomma colaburkar, drivor av magasin, en laptop samt en hög med bokmanussidor med redaktörsklotter på.
− Det där är från den fjärde och sista korrekturvändan. Första gången var det så mycket rödstruket. Det vanligaste var att min redaktör gjorde en cirkel runt ett stort stycke och skrev ”Lite för pratigt”. Men det är ju så jag försörjer mig! Jag ändrade inte så mycket. Min redaktör gav successivt upp. Så mina bloggläsare kommer att känna igen sig i böckerna.

Mittemot Fredriks skrivbord står rumskollegans. Det är skinande rent, förutom ett Buddha-liknande huvud och ett ställ med en uppslagen bok med japanska skrivtecken.
− Niklas zonar ut min sida tills mina högar sväller över på hans sida. Vi började frilansa samtidigt och skaffade kontor ihop då. Ingen trodde att det skulle funka, men nu har vi delat rum i två-tre år. Vi började skriva av samma anledning − för att vi vill berätta historier. I övrigt är jag essensen av allt som Niklas inte pallar med. Japan är till exempel det land han gillar mest i världen. Det är samtidigt det land som jag skulle passa in allra sämst i. Jag är stor och bufflig och kan snacka hål i huvudet på vem som helst. De skulle hata mig i Japan.

Slagsmål

Att Fredriks jobb i dag består av skrivande kan delvis härledas till en insikt på gymnasiet, via en engagerad svensklärare. Fredrik hade en rebellperiod, och efter två månader på engelskspråkiga IB-programmet blev han utslängd. Men bästa vännen Riad Haddouche snackade in honom i sin klass, på samhällsprogrammet.

− Riad har räddat mig så många gånger, ur slagsmål och andra lägen. Mina föräldrar älskar honom. Han fixar saker, hjälper folk att flytta och sådär. Mitt motto är att alltid omge mig med människor som är bättre än jag, säger Fredrik.

I sin nya klass fick han en hängiven svensklärare. I samband med en nationell uppsatstävling delade läraren ut en skrivuppgift till klassen. Om någons text var bra nog skulle den skickas in till tävlingen.
− Jag hade skrivit av och till i högstadiet och hört att jag var duktig på att stava. Min mamma är svensklärare och jag lärde mig att läsa tidigt med hjälp av kylskåpsmagneter. Och om du hade frågat mig från tidiga tonåren vad jag ville göra så var det att skriva. Men jag såg det bara aldrig som ett realistiskt alternativ.
Efter några månader ringde telefonen en kväll.
− Min lärare var helt uppspelt: du har vunnit hela skiten! Förstapriset var en vecka i New York och Washington DC, att bo på lyxhotell och flyta runt där. Och hela klassen fick åka till Grönan. Då insåg jag att man kunde få grejer för att skriva.

Det där blev också starten på ett annat viktigt spår. Fredrik började skriva skolans kabaréer.
− Jag lärde mig att jag inte var så rolig på scenen, men att jag kunde sätta ihop bra stoff. Det var lika roligt att höra folk skratta åt något jag hade skrivit som om jag hade sagt det själv.
Efter studenten jobbade Fredrik på ett tryckeri. Han tjänade ihop pengar och drog till Thailand, där han satt på en strand och rökte hasch och försökte hitta sig själv.
− Det enda jag lärde mig var att jag är kass på att knarka. Det var inte alls min grej, jag mådde bara dåligt.
Fredrik ”lökade runt”, jobbade lite på tryckeriet och på Anticimex, tills han fick för sig att läsa statsvetenskap och religion.
− Jag var ett pretentiöst litet arsle, skulle bli utrikeskorrespondent och ge mig ut till något krig. Det verkade soft att stå där i skottsäker väst och snacka inför en kamera. Fast sen insåg jag att det inte passade mig. Jag tycker varken om att resa eller stressa, och jag gillar inte att bo på hotell.
Studier i Lund, i religion, blev det ändå. Och dagarna bjöd på roliga diskussioner.
− Några var militanta ateister med så stort agg mot Gud att de skrev in sig bara för att få argumentera mot troende. Det var stor underhållning. Själv hade jag en idé om att jag skulle bli en bättre människa av att plugga där. Inte att jag skulle bli religiös, men lite mindre dum i huvudet. Och jag blev nog en aningen mindre störig jävel.
Bland det mest minnesvärda från de tre studieåren var en kurs i etik med Ann Heberlein.
− Det var rock’n’roll på riktigt. Alla borde få en termin med henne. Hon tar din världsbild och skakar den som en snöglob.

Under tiden i Lund hade en ny plan utkristalliserats. Fredrik skulle bli präst. Han hade många vänner som gjorde FN-tjänst som soldater utomlands och kom hem väldigt trasiga.
− Jag gillar inte vapen, men jag ville göra något vettigt, påverka världen. Fast sen insåg jag att präst var en dålig idé. Jag har inget tålamod, är otroligt självupptagen och kan aldrig hålla käft. Jag svär hela tiden och hamnar i bråk.
24-åriga Fredrik var tillbaka på ruta ett, i Helsingborg med oviss framtid.  Hans vänner hade lyssnat på ett dussin lysande affärsidéer. Bland annat skulle han ha en bar i Guatemala och hyra ut surfbrädor. Men faktum kvarstod: Fredrik behövde ett jobb, snabbt. Riad räddade honom igen med uppdraget att köra truck på ett fruktlager som han chefade över.

Fredrik jobbade som en dåre i ett år, men sen bestämde han sig: att skriva var det enda han någonsin verkligen hade velat göra. 1 januari 2007 skulle han börja skriva ordentligt och ge det ett år. Han snackade till sig uppdraget att skriva notiser för lokala nöjestidningar. Och när Helsingborgs dagblad startade gratistidningen Extra tjatade Fredrik till sig att få skriva en krönika.
− Det du behöver är att någon ger dig en chans. Den där första krönikan har jag byggt halva mitt liv på. Den handlade om ett köpcentrum och mina iakttagelser av olika figurer där. Jag försökte vara rolig. Och det är väl ungefär det jag har gjort sen dess.
Så småningom sökte Fredrik jobb på Stockholmsmagasin. Han fick klartecken att skriva ”humorgrejer” i grabbtidningen Moore.
− Jag flög upp på intervjun och en knapp vecka senare hade jag flyttat. Moore är inte världens mest respekterade tidning, men jag skäms inte över att jag jobbat där. Jag lärde mig massor, bland annat att skriva snabbt. Jag intervjuade fotbollsstjärnor och komiker, skrev listor. Allt var tvunget att vara roligt. Och den som tror att det är lätt att underhålla snubbar mellan 16 och 22 har fel.

Det där med att skriva snabbt är också svaret på varför Fredrik just har författardebuterat med två böcker på samma gång.
− Romanen skrev jag på tre månader, som ett sidoprojekt. Pappaboken skrev jag på en månad. Det är en överlevnadsinstinkt. När jag kom in
i magasinsbranschen förstod jag att om jag inte är känd och inte har någon speciell kompetens så måste jag skriva mer än alla andra. Ge folk valuta för pengarna och se till att de vill anlita mig igen.

Taktiken lönade sig. Snart fick Fredrik uppdrag från andra magasin. Han sa upp sig, startade eget och allt flöt på tills 2008 då han råkade stå i vägen för ett rån. Pistolen gick av och skottet träffade Fredrik i benet. Sen blev allt stökigt ett tag. Som en bilolycka fast lite mer spektakulärt, är Fredriks lakoniska beskrivning. 2009 fick han ett starta-blogg-erbjudande från Veckorevyn. Fredrik hade just friat till sin fru så det blev en bröllopsblogg. Han jobbade upp 4 000-5 000 regelbundna läsare innan han flyttade över till Blogspot där dåvarande chefen för Café.se, Viktor Barth-Kron, fångade upp honom och succén växte fram.
− De flesta som läser min blogg har väldigt vanliga jobb, och vanliga liv. Jag skriver saker som jag tycker är roliga och hoppas att andra gillar det också. Jag skiter i vad folk tycker om mig. Men jag vill alltid att de ska bli underhållna.

Respons

Att döma av responsen på Fredriks blogg har han lyckats. En läsare skriver:
”Att du inte ser det som att du nånsin kommer att bli allra bäst är kanske det som gör dig till just det. Folkets kämpe bland orden.”
Fredrik ser glad ut när jag läser upp citatet.
− Alla vill ju höra att folk gillar det man gör. Man får ha lite perspektiv. Ingenting av det jag skriver kommer att förändra världen liksom. Det största jag kan hoppas på är att vara en pausfågel, några minuters underhållning medan folk väntar på en buss.