Föregående Nästa

”Att må bra utan prestationer”

Klara Bergman är 24 år, studerar till civilingenjör inom transport och geoinformatik vid KTH, just nu utbyte vid TU Delft. På fritiden sysslar hon gärna med screentryck och yoga.
28 januari 2015

"Det är inte okej är att tro att livet bara kan bestå av bra prestationer och att det ska vara så", skriver Klara Bergman.

Annons

En måndag i våras inleddes med att jag tyckte att mitt arbete flöt på bra. Jag skrev mitt kandidatarbete under det tredje året på KTH, det sista som skulle hända innan en varm sommar, en intressant sommarpraktik och en utbytestermin i Nederländerna. Den måndagen tänkte jag att jag dragit några intressanta slutsatser och att min uppsats höll en viss vetenskaplig höjd. Jag hade den där farligt förnöjda känslan som man får ibland; ”det här hade inte vem som helst kunnat skriva, inte”. Den bör man aldrig ha, eftersom något dåligt oftast lurar runt hörnet då.

Under eftermiddagen fick jag tveksam feedback från min handledare. Det verkade som mina statistiska analyser eventuellt var felaktiga och jag bröt ihop totalt. Där hade jag suttit i flera veckor och tänkt att jag var så himla smart och så visade det sig att allt kanske var helt fel. Jag åkte hem (i ösregn, givetvis) och grät i soffan. Sedan skämdes jag för att jag grät över en rapport, när så många har det så mycket värre i världen.

Allt var elände.

När allt kom omkring var inte allt ett elände så klart. Hela dagen efteråt kanaliserade jag deppigheten till att försöka ta reda på vad som gått fel. Jag gick noggrant igenom mina tester och det visade sig att jag mest troligt gjort och tänkt helt rätt. Det är det här som är så skrämmande. Ett mejl från min handledare kunde få mig att ifrågasätta allt jag kunde och mitt akademiska självförtroende gick i botten. I och med att jag är student nära 100 procent av tiden är ett skakigt akademiskt självförtroende synonymt med en rätt dålig känsla i kroppen generellt.

”Jag bröt ihop totalt. Där hade jag suttit i flera veckor och tänkt att jag var så himla smart och så visade det sig att allt kanske var helt fel”

Jag är ju min uppsats, eller?

Samma sak hände för två år sedan när jag kuggade min första tenta. Hela grundskolan hade jag varit en exemplarisk elev som inte ens missat en glosa. I gymnasiet jobbade jag hårt för mina betyg och brände ut mig själv på kuppen, och det knäppa var att jag på något sätt tyckte att det var värt det. Det var ju min talang, att vara bra i skolan. Andra kanske hade en hobby eller idrott som de definierade sig med. Jag definierade mig med studierna och där misslyckades jag aldrig.

Fram till förrförra våren. Jag misslyckades med en mekaniktenta som jag tyckte att jag pluggat till, och jag visste inte hur jag skulle hantera nederlaget. Vad betydde det här, att det jag hänger upp min självbild på går dåligt?

Jag tror att det är vanligt att prestationer i skolan och på jobbet letar sig in i människors innersta och blandas ihop med personlighet. Självkänslan skadas. Visst, prestationer är på något sätt en förlängning av vem man är, men det man är är så mycket mer. Vi måste lära oss att se skillnad. Jag måste lära mig att se skillnad.

Det är okej att bli deppig av en dålig prestation givetvis, det bör vara så. Men det är inte okej är att tro att livet bara kan bestå av bra prestationer och att det ska vara så. Meningen med livet är inte att prestera exemplariskt varje dag.

Meningen är att misslyckas, lyckas, förlora, vinna, vara sämst, vara bäst, vara genomsnittlig. Allt i en enda röra, och ändå känna att man mår bra precis som man är.

Det är inte alltid så lätt. Tro mig, jag vet. När jag åkte tåg för en tid sedan satt en liten kille på platsen bakom mig. Han pratade med sin bror, och helt plötsligt sa han ”nästa värld kanske är lättare?”.

Han spelade ett spel på sin telefon, men ändå. Man kan ju undra. Kanske är nästa värld mycket lättare.

Klara Bergman
Publicerad 28 januari 2015
Föregående Nästa