Att få sparken – ett karriärsteg?
18 Mar 2009 kl: 00:00

Att få sparken – ett karriärsteg?

Men vem skrattar sist? Är det, som de själva säger, mest på kul och en grymt bra form av gratisterapi – eller handlar det om ett behov sprunget ur en allt osäkrare arbetsmarknad? Något som inte alls är särskilt roligt, egentligen.

”Jag försökte kämpa på, men när han sa till mig att ’du ser efterbliven ut’ blev jag så knäckt att jag gick in i en fas av total nedstämdhet”. Skådespelaren Annabelle Gurwitch hade fått drömjobbet; en roll i en uruppsättning av en Woody Allen-pjäs, regisserad av legendaren själv, i New York.

Det visade sig emellertid snart vara frågan om en mardröm mer än något annat. En annan dag sa han till henne ”Det du gör är förskräckligt. Inget av det är bra. Allt är dåligt. Agera aldrig så igen, inte ens i en annan pjäs”. Till slut fick hon höra att Allen behövde ”tänka om” när det gällde hennes roll. Hon var kickad.

”Jag var helt förkrossad. Det kändes som att jag hade två alternativ: att permanent rulla ihop mig i fosterställning, eller gå i en annan riktning och dela med mig av min erfarenhet. Jag valde det senare och hälsade snart på alla från min gynekolog till kvinnan i kemtvätten med ett ’hej, jag fick precis sparken av Woody Allen”, skriver hon på hemsidan firedbyannabellegurwitch.com. Det var inte allt hon gjorde.

Gurwitch började fråga runt bland vänner inom underhållningsindustrin om de också fått sparken. Det hade hänt de flesta någon gång visade det sig. Även om det inte var något de pratade vitt och brett om. ”Jag blev väldigt glad, för jag insåg att jag gillade deras historier om att bli sparkade mer än vad jag gillat föreställningen jag själv fick kicken från. (…) Och jag tänkte ’varför har jag inte hört de här fantasiska historierna förut?” skriver Gurwitch, som bestämde sig för att fler skulle få ta del av dem.

    ”Samtidigt kompenseras direktörerna, som ju har en så otrygg position, med kontrakt som ger dem jättestora pensioner, och enorma avgångsvederlag om de skulle bli uppsagda.”

Förutom hemsidan har Fired!-projektet hittills resulterat i populära livehumorshower på temat, en bok och snart också en dokumentärfilm. Att hon tar upp en fråga som många längtat efter att prata om blir tydligt inte minst om man läser recensionerna av ”Fired!” på Amazon.com. I stället för att skriva vad de tycker om boken delar folk spontant med sig av sina egna berättelser om när de fick sparken.

Fired! är en del av något som, lätt generaliserande, skulle kunna beskrivas som en växande scen av karriärkraschhumor.

I New York rullar sedan några år ”The Rejection Show”, där komikern Jon Friedman samlar kollegor, manusförfattare, skådespelare och serietecknare på vecko- eller månadsbasis och låter dem berätta på scen om sina mest förnedrande karriärmotgångar på ett underhållande sätt.

Det kan vara overheadpresentationer av hatbrev, eller visningar av tv-serier som aldrig kom längre än till pilotavsnittet. Det handlar alltså inte så ofta om att få sparken, som om jobb som aldrig blivit av, idéer som aldrig köpts in. – Även om man bara visar sina grejer i det här forumet, som ju förutsätter att det är något någon har sagt nej till, så stärker det självförtroendet hos dem som är med. Det är i alla fall någon som ser vad de har gjort, och ofta är publiken väldigt peppande, säger Jon Friedman.

Både Fired! och ”The Rejection Show” kretsar kring showbusinessvärlden, där den hårda konkurrensen alltid har gjort jobbet till ett riskprojekt. Men i takt med att fler jobb blir tillfälliga och arbetsmarknaden allt mer osäker har fenomenet också spritt sig till andra sammanhang.

Den amerikanska rekryteringssajten Simply Hired marknadsför sig till exempel genom dottersajten simplyfired. com, där ”vanligt folk” skriver om när de fått sparken. När sidan lanserades i augusti i fjol tredubblades trafiken till huvudsajten. De oftast anonyma historierna sträcker sig från ”jag blev uppsagd medan jag var inlagd på samma sjukhus som jag jobbade på” till ”jag dissade chefens fru” och ”jag blev påkommen när jag hade telefonsex – i kyrkan där jag jobbade”.

Simply Fireds slogan är ”If you don’t laugh, you’ll cry”. – Det är lite som en frizon i jobbsökandet. Det är en del i karriärcykeln att bli av med jobbet, säger Kay Luo, pr-ansvarig på Simply Hired. Hon tycker att det är dags att avdramatisera arbetslösheten. – Ända sedan jobb uppfanns har folk fått sparken. Men man pratar inte om det. Folk skäms. Men börjar man prata om det har nästan alla en historia. Det handlar bara om att bryta isen, säger Luo.

Krasst sett är arbetsmarknaden för unga, akademiker eller inte, inte mycket att skratta åt. I Sverige är ungefär en av tio unga arbetslösa, dubbelt så många som bland befolkningen i stort. Akademikerutbildade under 25 år hårdbevakas av AMS på grund av risken att fastna i långtidsarbetslöshet. Och de unga som har jobb har oftare än andra tillfälliga anställningar med dåliga villkor.

– De som kom ut på arbetsmarknaden under 70- och 80-talet möttes av trygga villkor. Men går man tillbaka till 50- och 60-talet var det ännu sämre ställt än i dag. Arbetsrätten är en ganska ny idé, säger Gunnar Aronsson, professor i psykologi, verksam vid Arbetslivsinstitutet.

Han fortsätter:
– Folk i Sverige tror att det finns mycket mer anställningstrygghet än vad det gör. Vi har inte ställt om oss till den nya tiden. Folk tänker att ”jag har haft det här jobbet i 20 år. Bara jag sköter mig kan jag inte förlora det” – och så gör de det ändå. Uppluckringen av arbetsrätten är inget lokalt fenomen. I Frankrike genomfördes under våren stora protester – under flera månader, med miljontals demonstranter – mot CPE, en anställningsform som gör det möjligt för arbetsgivaren att säga upp anställda under 26 år när som helst och utan förklaring under de två första åren.

Nu ska lagen omformas; hur den kommer att se ut i slutändan är ännu inte klart. Medan företrädare för näringslivet ofta talar sig varma för reformer i den franska riktningen; för ökad arbetsgivarmakt och minskad trygghet för de anställda, finns det en grupp som till varje pris måste skyddas på en osäker arbetsmarknad, konstaterar Gunnar Aronsson torrt.

– När näringslivet pratar om hur vi ska få bukt med arbetslösheten säger de ofta att folk är för trygghetsfixerade, och att arbetsmarknaden måste bli mer flexibel. Samtidigt kompenseras direktörerna, som ju har en så otrygg position, med kontrakt som ger dem jättestora pensioner, och enorma avgångsvederlag om de skulle bli uppsagda. De är de värsta trygghetsnarkomanerna av alla.

De olika uttryck som finns för att bli uppsagd säger något om hur vi ser på upplevelsen. Man förlorar jobbet, får sparken, eller blir av med sin försörjning. Och inte bara det. I ett prestationsinriktat samhälle som vårt, blir man också av med en del av sin identitet när jobbet tas ifrån en.

På 1950-talet iakttog forskare uppsagda tjänstemän, som varje dag tog portföljen och åkte i väg – till ett bibliotek, eller någon annanstans – och betedde sig precis som om de fortfarande hade ett jobb. De ville inte förlora ansiktet inför andra. Astrid Gauffin är karriärrådgivare och möter många människor som har blivit av med jobbet. Hon berättar att de alla går igenom ungefär samma reaktionsmönster. Först ett slags chocktillstånd, när man inte förstår varför. Sedan, i de flesta fall, ilska och upprördhet.

– Man behöver gå igenom det här. Och man behöver prata med andra under tiden. När den distans som krävs för att man ska kunna skratta, ens rått, åt sin situation kommer in är väldigt olika. Det beror på vilken typ av person man är, hur lätt man har för att se möjligheter, och vilket nätverk man har omkring sig.

Undersökningar genomförda av Arbetslivsinsitutet har visat att folk också reagerar olika beroende på om de varit del av en större grupp som blivit uppsagd, eller om de varit ensamma om att väljas bort på sin arbetsplats.
– Är man ensam blir det ju mer personorienterat. Man frågar sig vad det är som inte har funkat mellan mig och chefen, eller mellan mig och kollegorna, eller om man inte har gjort jobbet tillräckligt bra. Men oftast vet man ju varför man har blivit uppsagd, säger Astrid Gauffin. Och de grundläggande känslorna är desamma, oavsett om man är ensam eller i grupp, poängterar hon.
– Man lär sig hur man reagerar på att bli bortvald. Det spelar ingen roll vilken utbildning man har, eller hur långt man har kommit i karriären, det är samma sak; man tvingas lära sig att hantera att inte vara behövd.

Det är ganska tuffa lärdomar. Hon poängterar att det är bra att prata om sina upplevelser. Att sätta ord på dem och dela dem med andra hjälper en att se nyktrare på situationen och gör det lättare att gå vidare.

Kay Luo hoppas att Simply Fired kan fungera som en katalysator för den processen. – Att vara arbetslös är inte en av livets höjdpunkter. Har ens kompisar jobb har man kanske inte så stor lust att prata med dem; de är upptagna med sitt och man känner sig bara ännu mer misslyckad och inkompetent i deras sällskap. Jag tror att det kan vara en tröst att läsa historierna på vår sajt. Man inser att folk får sparken av alla möjliga skäl, inte bara beroende på bristande kompetens. Fastnar man i att älta hur misslyckad man är hindrar det en bara från att gå vidare.

Karriärrådgivaren Astrid Gauffin är inne på samma spår. I de flesta fall leder den jobbiga processen kring att bli uppsagd till att man inser att man klarar av att vända en dålig grej till något positivt. I sällsynta fall kan man också bygga en ny karriär på upplevelsen i sig.

Jon Friedman är dokumentärfilmare, manusförfattare, t-shirt-designer och komiker. Men det är för ”The Rejection Show” – där han samlar karriärmässiga misslyckanden på scen – som han är mest känd. Gästerna slåss om att få vara med. För hans egen del har den ständiga exponeringen för misslyckanden, sina egna och andras, gjort karriären – och livet – enklare och rakare. – Jag är inte rädd för att få nej längre. Det har gjort att jag vågar ta mer risker och jag känner mig inte personligen misslyckad ens för en sekund.