Praktikant på reklambyrå, volontär i ett kök på ett filosoficenter, byggnadsarbetare åt en konstnär i Schweiz, författare och tatuerare. Det är bara några av jobben 21-åriga Josefin Palmgren redan hunnit med. Hon har även ställt ut tavlor, sålt t-shirts på nätet och hon är dockhusmakerska (även om hon ännu inte sålt något än), eventvärdinna och yogainstruktör. När jag ringer upp henne har hon sekunderna innan bokstavligt talat lagt sitt bokskrivande åt sidan för att hänge sig åt  blyertsteckningar. Och under samtalet får jag följa med henne från kafét, där hon satt och skrev, ut på stan, i jakt efter rätt sorts pennor.

Men hon erkänner att det kanske rör sig om lite färre än 22 jobb om man defenierar jobb som avlönat arbete.
– Jag har lite svårt att skilja på hobby och jobb, säger hon.

Och varför ska man göra det?

I Engångsligg pendlar huvudpersonen Klementin mellan hybris och självförakt medan hon plöjer killar och vänner i sin jakt på kickar. Är det så du ser på jobb?
– Ja, det är faktiskt spot on. Att jag haft så många jobb beror nog på att jag hela tiden kommer på nya projekt som jag vill genomföra. Varje jobb och projekt är som en förälskelse. Jag tror att jag kommer hålla på med det för alltid fast jag vet att det inte kommer att bli så. Samtidigt kan jag se mig själv utifrån och tänka ”Men gud hur kan du vilja bli konstnär med alla motgångar du kommer att möta” men känslan är trots det: ”Tjoho! Nu börjar livet!”.

Klementin har ju ingenting emot att ringa upp och tjata sig till jobb, känner du igen dig?
– När jag sökte jobb på en reklambyrå gjorde jag precis så. Det är uppskattat i den branchen. Samtidigt har jag lärt mig att anpassa mig efter vilket jobb jag söker. Ju mer amerikaniserat ett företag är desto mer vill de att man ska ringa upp och säga ”Jag vill jättegärna jobba här och är bäst i världen”, men på andra jobb vill de att man ska sitta ner och berätta vad man pluggat med och jobbat med. Den senare sorten brukar jag inte få.

Josefin har heller inget emot att ringa upp och tjata på rätt personer för att få sina projekt att bli verklighet. Som när hon såg till att få presentera sitt tidningsprojekt för förläggare på bland annat Bonnier. (Men när hon skulle göra en mer detaljerad skiss började hon i stället skissa på en reseguide, som aldrig blev utgiven).
– Jag tycker att mina idéer är bäst i världen. Och antingen tycker andra också det eller så är världen inte redo för dem än.

Är du inte rädd för att misslyckas?
– Skam och rädsla ligger inte för mig. Jag har alltid haft clownrollen så jag är inte rädd att göra bort mig, samtidigt är det ju så klart jobbigt när något känns pinsamt. Men folk kan vara så passiva att jag får ont i magen. De kan sitta och klaga till mig att de har ont istället för att ringa doktorn. Jag förstår det inte!

Du har sagt: ”Jag gör det som verkar lite kul och som känns lite viktigt och sen får jag se hur det blir.” Det låter som att du mer är ute efter äventyr än en karriär?
– Ja, jag har inget behov av vardagsstruktur och har inget emot att leva som en luffare. Bara jag får genomföra mina projekt. Och jag kan inte kan göra saker jag inte tycker om, det vore kanske skönt om jag kunde det!

Du skrev boken för att göra upp med din konstnärliga sida innan du gav dig in i reklambranschen. Hur känner du nu – ska du skriva mer?
– Nej jag känner mig färdig med reklambranschen, och som författare. Nu är jag kär i mina blyertsteckningar.

Namn: Josefin Palmgren
Ålder: 21 år
Pluggar: Svenska
Drömjobb: Radiopratare (men det varierar)
Bästa jobbet: Jag gillar att vara eventvärdinna och yogainstruktör. Då får man fokusera helt och hållet på det i två timmar och känner att man gjort något vettigt. Det är en skön känsla.
Tips om man är rädd att inte få jobb: Plugga tills du inte känner någon oro längre, och ha Mathilda i Roald Dahls bok som förebild.