Alla dras vi med gamla föreställningar om vad vi kan och inte kan. Kanske var det gympaläraren som körde ditt idrottssjälvförtroende i 60-graders krymptvätt. ”Varsågod, ställ dig lite närmre, ta den lättare bollen.” Kanske cementerade kompisarna din tondöv-dom efter första Singstar-försöket: ”Lägg ner, du kan inte sjunga.” Eller kanske satte familjens hånskratt sina spår: ”Ska du visa vägen? Du som inte ens hittar i vårt eget kvarter?”

Jante har onekligen sina olika hållhakar på oss. Men nu är det dags att städa bort dem! Specialpedagogen Anna Tebelius Bodin föreläser runtom i landet, hjälper gymnasieelever med problem och driver sitt företag Hjärna utbildning. Målet är att en gång för alla ta död på våra Jantespöken.
– Vissa ämnen, framför allt matte, är det liksom okej att inte vara bra i. Det blir som en kulturellgrej, eller något som ärvs i släkten. Det är inte ovanligt att föräldrar säger ”jamen i vår familj är vi inte bra på matte”.
Låga förväntningar blir lätt en ursäkt för att inte behöva försöka på riktigt, menar Anna.
– Jag pratar med eleverna både om deras syn på sig själva och sin förmåga, och om hur det pratas hemma. De får inte säga ”jag är så dålig på det och det”. Självbilden påverkar både ansträngningarna och resultatet. Och så bekräftas självbilden, i en ond cirkel.
Hon vet vad hon talar om. Anna har själv vägrat att tycka synd om sig själv och sänka kraven i livet.
– När jag ser tillbaka på saker som jag gör så är jag väldigt anti Jante. Mest för att jag alltid har väldigt höga mål för mig själv. Visst blir jag besviken och kraschar ibland, men förväntningarna slår också in.

Fram till i högstadiet hade hon stora problem med att läsa och skriva. Samtidigt hade Anna en fix idé – hon skulle plugga på Harvard. Och det var precis vad hon gjorde. Drygt tio år senare kämpade hon sig igenom bokhögarna på det anrika universitetet och gav sin dyslexi en känga. Hon gjorde det dessutom med den världskände pedagogikforskaren och författaren Howard Gardner som handledare.
– Det egna målet blev en piska att ta mig förbi mina problem. Jag hittade sätt som funkade för mig. Jag är till exempel extremt visuell och ritade ständigt upp tankekartor i gymnasiet. Och jag gick ut med rätt bra betyg, berättar Anna.
Nästa steg mot Harvardmålet blev att läsa beteendevetenskap, pedagogik och psykologi i Lund. Men det kostade på.
– Jag kraschade rejält när jag kom till universitetet. Fick en panikattack och slussades till en dyslexipedagog. Fast jag gillar inte den grejen, dyslektiker är inte min identitet. Då blir det bara ”så bra för att vara hon”. Jag behöver inga ursäkter.

Efter tre år i Lund fortsatte Anna på en masterutbildning i kognitionsforskning, med inriktning just på dyslexi. När hon behövde stoff till sin uppsats tänkte hon: ”Var finns de mest framstående forskarna i ämnet? Jo, på Harvard. Det kan väl inte vara så svårt att få träffa dem, de är ju vanliga dödliga människor”. Sagt och gjort, Anna snackade sig till ett besök på Harvard och väl där fick hon frågan om hon inte skulle komma över och plugga. Ett halvårs ansträngningar senare var ansökningsproceduren till en doktorandutbildning avklarad. Men hon kom inte in.
– I stället fick jag svaret att de hade placerat mig på en masterutbildning. Jag fick ställa om lite, men det är klart att jag tog chansen.
Anna sticker inte under stol med att det var den största utmaningen som hon stått inför hittills:
– Det är ett berg det här, och jag måste över det. Så vet jag att jag kände.
Hon pratade med sina professorer och bad om råd. Och hon tog hjälp av kompisar.
– Andan var att alla hjälpte varandra. Mina två bästa vänner på Harvard peppade mig och lärde mig hur jag skulle formulera mig och argumentera, berättar Anna som så småningom kom hem från Harvard med A i snittbetyg.

Men var ska man börja för att ge sina egna Jantespöken en känga? Grunden har Anna varit inne på – det där med självbilden, att se varför vi är de vi är och vilka i vår omgivning som påverkar oss. En annan bra start att skaffa sig bra förebilder:
– Hitta människor som får de resultat som du vill ha. Be dem om tips och hjälp! Prata med dem, hur kom de dit? De flesta blir glada att du frågar, säger Anna.