Blyg. Gillar att jobba ensam. Ängslig i nya sammanhang. Det är etiketter som inte många skulle lyfta fram i sitt cv, även om det bevisligen finns en hel del av oss som är det. Det som oftast efterfrågas i jobbannonser är i stället människor med stor social talang, alldeles oavsett om det verkligen har relevans för det jobb som ska utföras. Googlar du karriärtips kommer du ofrånkomligen att stöta på rådet att du ska nätverka dig till en framgångsrik yrkesbana. Du förväntas mingla dig till visitkort som ska leda fram till nästa jobb, och du tipsas om hur du kan blogga fram ditt personliga varumärke.

Men vad ska du göra om du är blyg? När ett mingel för dig är lika angenämt som en semestervecka i skärselden, och att samarbeta i grupp med nya människor är lika efterlängtat som en rotfyllning. Kanske är det inte dig det är fel på, utan arbets­livet så som det ser ut i dag.

Blyghet – en karaktärsbrist

Att vara blyg är stigmatiserande, det får vi lära oss redan i grundskolan där den blyga eleven pressas till att hålla föredrag inför klassen, för att vänja sig. Att inte vilja stå i centrum ses som en karaktärsbrist som ska åtgärdas med mer eller mindre bryska metoder.

Det tragiska är att den metoden inte fungerar särskilt framgångsrikt för en blyg person. I stället borde vi nog förändra omgivningens förhållnings­sätt, menar Nejra van Zalk, som har forskat vid Örebro universitet om ämnet ungdomar och blyghet.

– När jag började intressera mig för ämnet hade jag samma föreställningar som de flesta, att blyghet bara är något negativt. Men ju mer jag har forskat kring det här har jag kommit att tycka att det är vår inställning som är fel. Vi måste bli mer toleranta mot blyga, säger hon och fortsätter:

– Jag inriktar mig på ungdomar, men kan tycka att samma sak måste gälla i arbetslivet. Att i stället för att pressa någon till att uttala sig mer på möten, se till att det skapas en atmosfär där även den som är blyg känner sig trygg nog att göra sin röst hörd.

”Skitjobbigt om alla är oblyga”

Psykologernas definition av blyghet är social ångest, rädsla som uppkommer när personen befinner sig i nya miljöer och med nya människor. Det låter väl som något vi borde åtgärda? Bota bort med KBT och glada tillrop? Fast tänk om det är något vi borde vårda? Rädsla känner alla någon gång och det har ett evolutionärt syfte som troligtvis har räddat en stor del av våra förfäder från att agera allt för dumdristigt.

– Tänk dig ett samhälle där alla är helt oblyga, där alla säger allt de tänker, hela tiden – det skulle bli skitjobbigt, konstaterar Nejra van Zalk och drar parallellen till hur ett musikband fungerar.

För att få en fruktsam gruppdynamik kan man inte trampa någon på tårna hela tiden, för då vill den inte längre vara med och spela. Det måste skapas en atmosfär där även den som inte skriker högst om sina idéer får gehör bland de andra. Samma sak gäller i arbetslivet. Det handlar också om vår kultur, vad vi värderar. I Asien har blyghet en annan status och anses bland annat vara en stark ledaregenskap. Den blyge har en lugnande inverkan och kan låta andra tala till punkt, utan att behöva göra sin egen röst hörd hela tiden.

– Hur skulle det vara om vi jobbade med människors styrkor, om vi utnyttjade det i stället för att leta efter problemen?, undrar Nejra van Zalk.

Ja, hur skulle det vara? Kanske alldeles, alldeles underbart.

Skribenten Linda Skugge framstår inte på pappret som en blyg person. Hon vågar stå för sin åsikt och har sedan länge tagit stor plats i den svenska offentligheten, genom krönikor och böcker. Men blyg, det är just vad hon är och alltid har varit. Så här skriver hon i ett mejl om hur det har påverkat henne i karriären, allt sedan starten:

– Egentligen är det inte klokt att jag fick mina skrivjobb för jag vågade inte säga pip på mötena. Jag satt helt tyst och tittade ner i golvet. Det var tur att jag kunde visa skrivprover, för tack vare dem så fick jag mina uppdrag. Jag hade pennan, men INTE mål i mun. Klimatet var så mycket snällare och lugnare för 20 år sedan, så det fanns tid att vänta ut mig och låta mig växa och tuffa till mig. I dag tror jag att många tysta och blyga slås ut på en gång. Det är så mycket kärvare tider och företag har helt enkelt inte råd att satsa på en blyg viol som måste få ett par år på sig att blomma ut.

– När jag var yngre klarade jag inte av att hantera blygheten (jo, ibland var jag helt enkelt tvungen att dricka alkohol för att klara av mingel och fester och sådant). Men nu som vuxen har jag lärt in hur andra mer pratsamma gör, så jag härmar dem. Men jag undviker middagar och sociala sammanhang. Jag driver ju en eventbyrå, och det kanske låter konstigt att jag klarar av det, men det är stora sammanhang och jag som chefar står bara i ett hörn och ler och säger hej. Det skulle till exempel aldrig falla mig in i att gå upp på scenen och välkomna folk. Det ser jag till att andra gör.Hon hanterar alltså blygheten, utan att förneka sig själv, och blir skitförbannad på hur skolan och arbetslivet bemöter blyga människor.

– Det är särskilt viktigt hur blyga barn bemöts. De ska inte behöva höra att det är fel på dem. Blyghet är ju medfött, och något som brukar kunna växa bort genom träning. Så när skolan betygsätter folk för att de är blyga så betygsätter de barns personlighet.

Råd: träna bort en del

Ändå är Linda Skugges råd till andra blyga att trots allt träna bort en del av blygheten.

– Man ska absolut inte överge sin personlighet, men det underlättar i vår värld att inte vara hämmande blyg. Jag har tränat bort en del av min blyghet genom det klassiska, att utsätta sig för skrämmande situationer. Exempelvis att läsa högt ur mina böcker var en lika med döden-upplevelse i början, nu klarar jag det. Men att föreläsa fritt klarar jag inte! Det är en mardröm att prata fritt på en scen tycker jag, hur förberedd jag än är.

– Sedan tycker jag att de blyga ska stå på sig. Berätta att du är blyg och kräv att de andra ska acceptera dig! säger Linda Skugge.

Ofta god lyssnare

Problemet ligger alltså inte hos den blyge. Det är andra, som fått en större dos av utåtriktad personlighet, som har problem. Faktum är att forskning visar att många blyga personer ser positiva effekter av att vara blyg. Det kan hjälpa en att fokusera i viktiga situationer, och den som inte har ett så väloljat munläder själv är ofta är en god lyssnare. Dessutom tenderar den som är blyg att förbereda sig noggrannare inför uppgiften att hålla ett föredrag, vilket är en fördel för lyssnarna som slipper genomlida en presentation från storprataren som räknar med att fixa biffen med hjälp av stundens ingivelse och ett vinnande leende.

Hur man än vänder och vrider på frågan så kvarstår problemet att vi i dag har ett arbetsliv som premierar den som kan konsten att framhäva sig själv. Så hur ska den blyge violen fånga rekryterarens gunst?

– Vi letar inte alltid efter någon som vill stå i rampljuset, men man måste kunna visa vem man är och varför man är rätt för tjänsten och företaget. Så även om man är blyg måste man kunna få fram vem man är under intervjun. Däremot är det inget fel i att våga erkänna att man är nervös i början av intervjun om det är så man känner. Och behöver du femton sekunder för att tänka efter innan du svarar på en fråga så har vi förståelse för det, säger Louise Hartwall, rekryteringskonsult på Nova agentum.

Jaha. Så länge arbetslivet ser ut som det gör så får nog den blyge alltså försöka jobba utifrån de förutsättningarna, och hantera situationen efter bästa förmåga. En tröstande tanke kan ändå vara att det finns många blyga violer där ute i karriärvimlet som det går väldigt bra för. Att de trots allt har fått sitt första jobb en gång i tiden, blossande kinder och svettiga handflator till trots. Och nu ser de nog till att kratta manegen för andra med samma försynta sätt att vara.