Föregående Nästa

”Robotar ska ta över jobb som vi tycker är tråkiga”

”Robotar ska ta över jobb som vi tycker är tråkiga”
21 april

Hon är en av Sveriges främsta robotforskare och drivs av att kunna göra skillnad. Shortcut träffar KTH-professorn Danica Kragic Jensfelt för att prata om robotarnas möjligheter och begränsningar, slumpartade karriärval och mode.

Från sjunde våningen i en av Kungliga tekniska högskolans många tegelbyggnader blickar Danica Kragic Jensfelt ut över Stockholm.

– I framtiden tror jag framför allt att det är luftrummet som kommer att se annorlunda ut, med drönare som sköter många leveranser och inspektioner. Med självkörande elbilar kommer det också att vara tystare utomhus, och kanske behövs inte lika stora ytor för parkeringsplatser när många väljer bort att ha en egen bil. Tänk att du bor i norra Stockholm och jobbar söder om stan. Då vore det väl bekvämt att kunna boka en självkörande bil som du förprogrammerar att köra dig dit – och kanske plockar du upp en kollega på vägen så att ni kan använda tiden till att ha ett möte i bilen?

Som en av våra ledande robotforskare är det här en del av Danicas vision; att genom teknik förbättra befintliga tjänster för att hjälpa människor.

– Jag vill att robotar ska kunna ta över jobb som vi tycker är tråkiga, jobbiga eller farliga. Robotar blir varken trötta eller uttråkade. Dessutom är de redan i dag bättre än oss människor på att utföra vissa uppgifter. Men det finns mycket kvar att utveckla för att göra dem mer självständiga.

Läs mer: Så klarar du dig på framtidens arbetsmarknad

 

När vi träffar Danica virvlar hon fram och tillbaka mellan rummen på KTH:s Centrum för autonoma system, där hon är professor och forskar i robotik och datorseende. Samtidigt som hon fotograferas visar hon olika robotar, berättar om pågående forskningsprojekt och hejar på kollegor som ursäktande smiter förbi mellan henne och kameralinsen.

– Jaha, det är dags igen, skrattar någon.

Danica har blivit ett ansikte utåt för svensk robotforskning och medverkar ideligen i intervjuer, expertpaneler och seminarium. Under 2016 blev hon känd för en ännu större publik när hon först sommarpratade i P1 och sedan frontade klädmärket Rodebjers kampanj ”I am”. På KTH har Danica varit ett välbekant namn längre än så. Första gången hon klev in här var för ganska precis 20 år sedan när hon började sin doktorandtjänst. Men att hon skulle forska om just robotik var inte planerat.

För att ta reda på hur Danica hamnade där hon är i dag backar vi tillbaka till 70-talets Jugoslavien. Närmare bestämt till hamnstaden Rijeka i Kroatien, där Danica föddes och bodde tills hon var 25 år gammal. När hon berättar om sin uppväxt i ”Sommar i P1” utmanar hon alla lyssnare som inte tycker om ordet ”bäst” att sluta lyssna under en minut. Och sedan förklarar hon:

– Jag ville bli bäst i skolan. Jag tyckte om att läsa, jag skaffade mig en vana att träna matematik, blev bra på det och älskade det. Det man är bra på tenderar man ju att tycka om. Jag blev bäst i klassen i grundskolan och valde ett gymnasium inriktat på matematik och programmering. Jag fick högsta betyg och behövde därför inte göra högskoleprovet.

”Jag kände ofta att jag fick jobba dubbelt för att få samma betyg som mina manliga kollegor.”

I slutet av gymnasiet började Danica jobba som fotomodell och fick erbjudande om att åka till Milano, men på inrådan av sin pappa nobbade hon det för att fortsätta plugga. Valet föll på civilingenjörsutbildningen i maskinteknik vid universitetet i hemstaden. Hon var en av tre tjejer bland 150 killar och 98 procent manliga professorer.

– Jag kände ofta att jag fick jobba dubbelt för att få samma betyg som mina manliga kollegor. Så här i efterhand har jag en känsla av att min kunskap ifrågasattes extra mycket, och jag fick mycket svårare frågor vid muntliga tentor bara för att jag var tjej.

Danica gav inte upp, utan kämpade på och fick höga betyg som gav henne ett stipendium. Det sparade hon för framtiden och i stället sydde hon kläder för att bekosta studierna.

– Jag älskar att sy och har alltid gjort det. Personalen i tygaffären på Sveavägen här i Stockholm skrattar när jag kommer in, de börjar nog tröttna på mig. Att gå in där efter en tuff dag på jobbet och drömma mig bort bland tygerna är bland det bästa jag vet.

Ur den lilla garderoben på sitt kontor tar Danica fram ett par av sina kreationer. Och här snackar vi inte några slappa t-shirts eller stickade halsdukar. Det är avancerade, figursydda kavajer och klänningar med perfekta snitt och detaljer. Hon visar också bilder från Nobelfesten och Elle-galan där hon bar egensydda klänningar som hyllades av modeeliten.

– Att få göra Rodebjer-kampanjen i höstas var fantastiskt. Tidigare hade jag kanske inte vågat, utan varit rädd att människor skulle säga: ”Jaja, hon tror att hon är något, hon är förmodligen ingen särskilt duktig forskare ändå”. Men nu kan ingen ifrågasätta min kompetens. Och förhoppningsvis kan det jag gör inom mode bidra till att fler tjejer får upp ögonen för datalogi. Vi behöver fler programmerare i Sverige, och framför allt en större mångfald bland dem.

Läs mer: Vera Wang gick från konståkare till världskänd modeikon

Efter att Danica tagit sin civilingenjörsexamen fick hennes dåvarande pojkvän möjlighet att komma till Sverige som utbytesstudent. Danica valde att följa med, bestämde sig för att lära sig språket och sedan söka arbetstillstånd. För att börja tala svenska snabbare tog hon extrajobb som barnflicka och städare. I sitt sommarprat berättar hon om skammen hon kände över jobben – hon som hade en hög utbildning och alltid varit så duktig – men också om vilka positiva följder de har fått.

– Det är delvis mina städerfarenheter som är orsaken till att jag vill att robotar ska kunna utföra tråkiga och jobbiga uppgifter i framtiden. Jag var städerska hos en man som aldrig var nöjd – det var alltid någon fönsterkarm som inte var tillräckligt rengjord eller ett par byxor som inte var strukna på rätt sätt. En robot som du programmerar kommer att göra en uppgift exakt likadant varje gång och lessnar aldrig.

I början av 1997, knappt ett år efter att hon kommit till Sverige, fick Danica sitt efterlängtade arbetstillstånd. Hon såg att KTH annonserade ut en doktorandtjänst, sökte och fick den. Bortsett från ett par turer till USA och Frankrike för vidareutbildning har Stockholm varit hennes hem sedan dess.

– Jag kan inte se mig själv bo i Kroatien i dag, framför allt inte när jag har vant mig vid det strukturerade Sverige. Min syster bodde i Schweiz i många år och är nu på Princeton i USA, vi både har väl något i oss som gör att vi vill se världen och göra saker. Och våra föräldrar har alltid uppmuntrat oss till det. Vi hälsar på i Kroatien ofta och de hälsar på här.

Väldigt mycket har hänt inom robotiken under de 20 år som Danica har forskat på området. Redan då hade mekaniskt förprogrammerade robotar använts länge inom industrin, men vi har sett en stor utveckling när det gäller autonoma robotar som till exempel drönare och självkörande fordon. Den här typen av robotar kan dock inte tänka själva och i dag fokuserar en stor del av forskningen på att utveckla programvara som gör att maskiner kan inhämta information via sensorer som motsvarar människans sinnen. För att utveckla sådana robotar krävs expertis inom flera olika områden.

– I ett av våra projekt studerar vi till exempel vad som sker i hjärnan när två människor samarbetar, för att hitta något slags mönster. Förhoppningen är att kunna bygga robotar som kan anpassa sig till människor, förutse beteenden och samarbeta med oss på ett sätt som vi upplever som naturligt.

Robotik kräver pengar – varje robot kostar någonstans mellan en halv och tre miljoner kronor. Finansieringen sker med EU-medel och genom samarbeten med näringslivet. 2015 startades dessutom den tioåriga miljardsatsningen WASP, Wallenberg Autonomous Systems Programs, som KTH är en del av. Forskningsprogrammet är ett samarbete mellan Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, fyra universitet och svenska industriföretag.

”Det är upp till oss människor att använda robotarnas intelligens på rätt sätt.”

– Det är fantastiskt att vi har en nationell satsning där forskningen är relevant för svenskt näringsliv. Eftersom vi är ett så pass litet land måste vi hitta vår nisch, ligga i framkant och värna om det som gynnar Sverige – och det vill jag vara en del av. I dag ser vi till exempel många startups som är fantastiskt duktiga på att hitta lösningar på problem och starta upp verksamheten. Tyvärr är många också duktiga på att bli sålda till utländska företag och det gynnar inte Sverige.

Så till den stora frågan: Hur smarta och duktiga kommer robotarna att bli? Kommer de att slå ut oss människor?

– Nej, det är inte jag orolig för, det är upp till oss människor att använda robotarnas intelligens på rätt sätt. Robotarna kommer inte heller att ta över alla jobb, även om de utför vissa uppgifter mycket bättre och kan ersätta oss där. Jag tänker mycket ”tillsammans med människor”, inte ”i stället för människor”, säger Danica och fortsätter:

– Samtidigt är det lite läskigt att som forskare inte veta exakt vad robotarna kommer att användas till. Vi forskare vill gärna prata om robotar som hjälper till i vården, som tar över tråkiga hemsysslor – allt det här fina. Men vi tar bara fram tekniken som sedan används till att skapa de produkter som marknaden vill ha. Och vad kommer det att vara i framtiden? Vem är användaren då? Det vet vi inte.

”Vi människor är ju fria att tänka och göra precis vad vi vill – eller?”

En annan sak som Danica inte kan styra över – och inte någon annan heller – är hur hon kommer att reagera på och uppleva den nya tekniken.

– Det kan jag tycka är mer skrämmande. Min hjärna är ju som den är. På det sättet är vi människor lite lika robotar. Vi har våra normer, regler och tankesätt som vi styrs av. Vi säger ofta att vi är fria att göra exakt vad vi vill, hur vi vill och tänka vad vi vill – men är vi verkligen det?

Trots de små osäkerheterna märks det att Danica brinner för sitt jobb och möjligheterna forskningen medför.

– Det är ett oerhört spännande jobb. Det händer mycket och jag får träffa många individer med helt olika bakgrund. Jag är genuint intresserad av människor – hur de tänker, varför de fattar vissa beslut, vad de är rädda för. Det måste jag vara om jag ska bygga robotar som ska hjälpa människor och förbättra för dem i framtiden.

Något som ligger henne extra varmt om hjärtat är robotar i vården, som skulle kunna hjälpa funktionshindrade, äldre och personer med särskilda behov. Ett område som av vissa ses som kontroversiellt och en etisk utmaning. Men Danicas personliga erfarenheter har färgat henne. Tioåriga sonen Jonathan föddes med en hjärnskada som gör att han inte har utvecklat ett talat språk, har kognitiva svårigheter och behöver support i allt han gör.

– Det är en stor omsättning på vårdpersonal och för varje ny avlastare som kommer hem till oss måste jag förklara Jonathans behov och hur han fungerar. En robot behöver du bara förprogrammera en gång och sedan vet du att den inte kommer att göra fel. Den har inte heller någon reflex som gör att den skulle kunna slå mitt barn om han är utåtagerande. Jag menar inte att robotar ska ersätta människor, men de kan utföra praktiska och tunga sysslor medan människan kan fokusera på att prata och umgås med brukaren. Återigen, jag drömmer om att människor och robotar jobbar sida vid sida för att använda sina olika fördelar. Jag tycker att det skulle vara fantastiskt.

Skribent: Josefin Svenberg Fotograf: Johan Strindberg
Publicerad 21 april
Föregående Nästa
Klara Stefansson

Klara Stefansson

Webbredaktör
Amanda Berglund

Amanda Berglund

Art Director
Therese Johansson

Therese Johansson

Redaktör
Josefin Svenberg

Josefin Svenberg

Chefredaktör