27 Mar 2013 kl: 00:00

Nermina fick en Guldbagge för extraknäcket

Just den här dagen är en typisk vinterdag när den är som sämst. Lite för varm, grå och duggregnig. En dag utan någon som helst glamour. Känslan är lite som den i Äta sova dö – filmen som utspelar sig i en ­mindre ort i Skåne där vardagen som arbetslös i ett mindre ­samhälle gestaltas. Allt är bara väldigt färglöst. Så öppnar Nermina Lukač dörren till sin lägenhet i Helsingborg och delar med sig av sitt allt annat än grå­dassiga liv. Det är dagen efter presskonferensendär årets Guldbaggenomineringar har tillkännagivits och Sveriges främsta skådespelare intervjuats, fotograferats och festat till sent. Till den utvalda klicken räknas nu även Nermina, den nyutbildade 23-åriga fritidsledaren som annars vikarierar på en fritidsgård.

 

– Min vardag ser nästan likadan ut som innan. Jag går till jobbet, har samma kompisar som tidigare och har inte ändrat på så mycket mer än att jag går på fler fester och ­galor, konstaterar hon och visar in i vardagsrummet.

Där, på soffbordet, ligger beviset på att livet kan ta ­riktiga bocksprång; Guldbaggenomineringen för bästa kvinnliga huvudroll, som några veckor senare gör att hon kniper baggen inför ett fullsatt Cirkus i Stockholm.

Men vi tar det från början.

 

Ville bli polis

Som barn hade Nermina Lukač nämligen en bestämd uppfattning om vad hon ville bli, och den låg långt ifrån de stora scenerna.

– Min dröm var att bli polis. När jag växte upp tyckte jag att det fanns så många orättvisor där polisen betedde sig illa mot ungdomar. Jag ville ändra på det och tänkte söka till Polishögskolan efter gymnasiet, men du måste vara
22 år för att komma in och jag var bara 19 när jag gick ut.

Det gällde att tänka om och hitta ett alternativ.

– Eftersom jag tycker att det är roligt med ungdomar tänkte jag att det kan vara häftigt att jobba med det, så jag sökte till fritidsledarutbildningen på Eslövs folkhögskola, en tvåårig utbildning som jag kom in på.

 

Samtidigt som hon pluggade pågick också ett intensivt sökande på ett helt annat plan, nämligen jakten på huvudkaraktären Raša i Äta sova dö. I åtta månader letade ­filmteamet efter någon som kunde gestalta den oerhört viljestarka, plikttrogna och så småningom arbetslösa unga kvinna som kämpar med att försörja både sig själv och sin utförsäkrade pappa. Ingen som teamet kom i kontakt med verkade passa – men så en dag fick de nys om Nermina.

– De hade hört mitt namn i Ängelholm och åkte till den fritidsgård där jag brukade hänga när jag var liten. Jag hade just praktiserat där så mitt nummer fanns hos ­personalen. Filmteamet fick det och sa att de skulle ringa och se vem
jag var.

Att hennes namn dök upp var inte alldeles taget ur ­luften. Nermina har alltid spelat teater inför sina vänner och stod gärna på scen i skolan.

– Jag längtade till varje tisdag när vi hade fyra timmar drama. Det var spännande och kul. Vi har alltid älskat film i vår familj och har ofta haft filmkvällar. Jag var intresserad av hur man bygger film men att bli skådis var inget jag drömde om.

 

”Var det dolda kameran?”

När telefonsamtalet om en medverkan i Äta sova dö kom trodde hon först att det var ett skämt.

– Jag tyckte det var skitkul men undrade varför de ringde mig. Var det dolda kameran? Jag var tvungen att dubbelkolla för att se om det var på riktigt.

Det visade sig att Nermina var perfekt för rollen och
hon tog ledigt från studierna för att istället vara med på ­filminspelningen.

Karaktären hon skulle spela, Raša, är ingen person som rättar sig efter onödiga regler. Hon gör det som krävs och bryr sig inte om vad omgivningen har för åsikter om henne. Lite som Nermina själv, som inte har några problem med att bryta mot det konventionella tänket om hur man gör karriär eller får ett jobb.

– Jag tycker att hon är rätt häftig. Hon är sig själv och ­säger vad hon tycker. Hon går runt bland gubbarna och är kaxig och om någon säger till henne att hon inte klarar ­något så skiter hon i det och kör ändå.

 

Chockartat att se filmen

Precis som Raša har Nermina själv provat på livet som arbetslös och genomgått samma sorts möten med ­arbetsförmedlingen som visas upp i filmen.

– Jag formulerade mig i cv:t precis som jag pratar. Då sa de ”så kan du inte skriva, gör så här och så här”. Jag fick lägga till ord och egenskaper som jag inte tyckte att jag hade och det kändes som att de ville forma mig till något jag inte är.

Under inspelningen ville regissören Gabriela Pichler inte att Nermina skulle få se hur scenerna blev eftersom det genuina uttrycket skulle bevaras. Därför blev det lite av en chock att se filmen för första gången.

– I början var det jättekonstigt. Jag var inte beredd på att det skulle se ut som det gjorde och tänkte ’’vem är den här människan, det är jag men ändå inte jag’’. Efter femte eller sjätte gången jag tittade på den började jag vänja mig och nu, efter tionde gången, är det en helt vanlig film som jag kan kolla på.

 

Vad var svårast när ni spelade in?

– Att bli sur på en given signal. I vissa scener fick de putta på mig en stund för att jag skulle komma i rätt stämning. Och scenerna där jag skulle få panik. Jag levde mig in i det så mycket att jag fick panikångest. Då var jag tvungen att sitta för mig själv en stund efteråt och lugna ner mig.

Efter att inspelningen var klar gick Nermina tillbaka till skolan och jobbar nu som fritidsledare, med den lilla ­skillnaden att hon då och då – faktiskt allt oftare – får åka på någon gala eller filmfestival. Förutom Guldbagge­nomineringen har hon utsetts till Shooting star, vilket innebär att hon representerar Sverige under Berlins ­filmfestival, och hon har prisats vid filmfestivalerna
i både Sevilla och Cannes.

 

Är det kul med galorna?

– Jättekul. Det blir alltid någon efterfest där man träffar många intressanta människor. Men jag brukar gå innan det slutar eftersom jag ofta jobbar dagen efter.

 

Hur ser du på att jobba på fritidsgård nu när du är hyllad skådis?

– Jag älskar mitt jobb som fritidsledare! Det är jättekul att jobba med unga och busiga ungdomar som alltid ska gå mot strömmen och det är alltid en utmaning och ­spännande när jag går till jobbet. Min uppgift är att göra ungdomarnas ­vardag rolig och annorlunda. Den ska inte vara som den var i går. Det är mycket pyssel och jag måste tänka på hur jag gör för att det inte ska gå snett.

 

Och kändisskapet?

– Det är kul att se sig själv på tv ibland men det kan bli för mycket också. Jag tycker att jag har tagit mig fram bra trots att jag inte har någon utbildning eller kunskap inom film. Om du ska göra något ska du göra det bra. Visst kan du gå på en gala och se skitsnygg ut där alla vill prata med dig, men jag gillar också att softa och vara hemma eller att gå till ­jobbet. Det är två olika världar.

 

Nermina har ingen direkt plan för hur karriären ska ­utvecklas. Tanken är att fortsätta som vikarie och jobba med film när det dyker upp något som passar. Efter det ­explosionsartade inträdet i filmbranschen har det, inte helt ­otippat, redan börjat trilla in nya erbjudanden och hon lär inte fastna i något ekorrhjul där vardagen går ut på att äta, jobba, sova, dö.

– Det har kommit in lite olika manus men jag har inte hunnit läsa igenom dem. Vi får se om det blir något.

 

Planerna på att bli polis då, har du gett upp dem?

– Nej då. Man ska alltid testa.

 

NERMINA LUKAč

ÅLDER: 23 år.

AKTUELL: Knep en Guldbagge i kategorin Bästa kvinnliga ­huvudroll för rollen som Raša i Äta sova dö.

FAMILJ: Sambo.

BOR: Helsingborg.

GÖR: Jobbar som fritidsledare och skådespelare.

TJÄNAR: Ungefär 20 000 kronor i månaden som fritidsledare.

FÅR ENERGI AV: Att lyssna på musik, till exempel gammal rock och turkisk musik. Älskar att sjunga och gillar att kolla på film. Blir glad av att vara på jobbet!