|
Allt vände 180 grader. Inom loppet av sex veckor hade jag skrivit kontrakt för en anställning, jag och maken hade sålt vårt hus och vi packade flyttlådorna med sikte på Skåne. Från min fria tillvaro, tillbaka till ett fast nio till fem-jobb. Som om det inte var tydligt nog för mig att det nu är regelbundna tider som gäller så ingår passerkort med tidsrapportering i jobbet. Okej, jag fungerar i största allmänhet som Skalman och regelbunden mat och sömn är mitt mellannamn men att gå från frilans till anställd med den moderna varianten av stämpelklockan blev att kliva mellan ytterligheter. Snacka om förändring, jag som var så nöjd. Kanske var det just för att jag uttalade det högt, att jag var nöjd alltså, som förändringen blev av. Jag hade skaffat mig ett nytt kontor som jag trivdes bra med. Själva frilansjobbet rullade på rejält och jag basunerade gärna ut hur mycket jag gillade tillvaron och att jag inte fann några skäl att hetsa vidare mot nya mål.
När det handlar om karriärkliv talas det om att det är bättre att gå till något istället för att fly ifrån. Antagligen var det just det som hände. Den stora förändringen i mitt liv blev möjlig eftersom jag var lugn, harmonisk och välmående. Tidigare har jag inte varit mottaglig. Jag har bromsat i förväg. Nu verkar det som om jag samlade energi till det här rycket. Energireserven behövdes, för hela förvandlingsprocessen gick väldigt fort. Ibland intalade jag mig själv att det var skönt eftersom jag slapp tänka på det sorgliga i att lämna hus, släkt och vänner. Men mest av allt började jag tro på ödet. Osannolikt många saker som föll på plats utan ansträngning. Allt tryggare i förvissningen om att det löser sig eftersom det är meningen att det ska lösa sig så arbetade jag på med ett dag till dag-fokus. Avsluta uppdrag, andrahandsuthyra kontoret, städa, mäkla, styla och sälja huset, ordna boende på nya orten, hitta flyttfirma, styra upp alla praktiska viktigheter och så vidare och så vidare. Mitt i allt detta lyckades vi också att köpa en bil som vi tvingades bärga tillbaka till bilfirman inom ett halvt dygn. Jag hetsade inte ens upp mig… I det största flyttkaoset skulle jag medverka i en panel och diskutera balansen mellan privatliv och arbete. Arrangörerna fnissade när jag berättade om min situation. ”När vi frågar experterna om deras livsbalans kommer de mest spännande svaren!” Huv’et på spiken, tänkte jag. Det finns ju inget universalsvar på frågan om hur man får balans i livet. För balans, vad är det egentligen? Konstant balans är faktiskt ett dödläge. Och balans för en person är kanske tristess för någon annan och ett späckat schema för en tredje. Balans i livet är en myt. Vi borde lägga av med att sträva efter liv i konstant lycka och jämvikt. Det är inte helt normalt. Veckan före själva Skåneflytten mejlade jag till vänner och bekanta och berättade om det nya livet. Responsen var överväldigande. ”Kul, bra, inspirerande!”, ”Det är hälsosamt att rubba cirklarna.”, ”Åh, det önskar jag att jag hade gjort när jag var yngre…” Alla verkade väldigt sugna på att göra något liknande. Då undrar jag, vad väntar ni på? Egentligen är det bara att prova. Experimentera lite mer med livet, vrid och vänd på vanor – i det stora och det lilla. Testa! Fungerar det inte så vet man i alla fall det. Jag tror att den viktigaste balansgången finns i trevandet och sökandet efter det där som får det att kännas bra i magen. Och när det känns riktigt bra, då kommer resten av sig självt. Jennie Sjögren är journalist och författare med fokus på arbetsliv, jämställdhet och livspusslande. Jennie Sjögren |
