Peter känner den där eviga kalla klumpen i magen som bara lämnar honom under helgerna, ibland inte då heller. Han kan inte räkna gångerna då det har känts som att hela fikarummet skrattat åt honom. Högt och ljudligt, Margareta ofta med tårar rinnande ned för kinderna. Han har också skrattat med. Ingen har lagt märke till att skrattet aldrig nått upp till ögonen, de har han knipit igen hårt, för att det inte ska märkas. Hårt för att det inte ska bli tydligt att han inte passar in.
En gång har han hemma försökt berätta för sin man Marcus om det jobbiga. Det föll inte väl ut, Marcus blev alldeles rasande både på Håkan, alla de andra men mest av allt på Peter för att han inte sagt ifrån. Arg för att Peter inte ställt sig upp och gått därifrån eller bett Håkan hålla käften.
Peter har en gång samlat nog med mod, tillräckligt för att inte skratta med. Då gick Håkan igång på det och undrade om han vaknat på fel sida, ätit butterkaka och citroner.
Peter har fått allt svårare att koncentrera sig på jobbet och hinner inte med. När chefen tog in honom på kontoret skyllde han på att han hade problem med frugan hemma. En väv av vita lögner som håller på att kväva honom sakta.
Sakta reser sig Peter upp, tar sin kaffekopp och går mot fikarummet. På en av sofforna sitter en tjej han inte känner igen och ser besvärad ut. Peter ställer koppen i kaffeautomaten och går fram för att hälsa. Han sträcker fram handen och får en snabb förklaring från Margareta att detta är den nya ekonomiassistenten Sibel. Peter hämtar kaffekoppen och slår sig ned, det visar sig att han inte missat många av Håkans skämt, för han drar igång igen. Peter ska precis krampaktigt börja fnissa med när Sibel ställer sig upp, spänner blicken i Håkan och säger:
– Om det är den här typen av skämt jag ska tvingas lyssna på blir jag inte långvarig här.
Det blir tyst i fikarummet, allas hakor inklusive Peters är nästan nere vid golvet. Håkan samlar sig snabbt, konflikträdd som han är försöker han komma ur detta med ytterligare ett skämt.
– Men man måste ju få skämta, har du ingen humor eller?
Sibel är snabb i repliken:
– Nej, inte den typen av humor tyvärr.
Hon vänder och går till sitt rum med den fina välkomstblomman. Håkan börjar skratta och Margareta tittar förskräckt på honom och de andra:
– Om hon tål så där lite vet jag inte om jag kommer kunna lära upp henne.
Alla hummar med, men en obekväm känsla har infunnit sig i fikarummet och några börjar resa sig upp för att gå tillbaks till sina rum. Peter sitter fortfarande med hakan nere vid golvet och han inser att nu eller aldrig är det dags att säga ifrån. Halsen är helt torr, det är som orden inte vill forma sig i munnen, magen värker. Tiden går långsamt det känns som timmar passerar när det egentligen bara handlar om sekunder. Vad ska han säga, efter att ha suttit och skrattat med så länge? Peter reser sig sakta, tar kaffekoppen och går till sitt rum.
Hur skulle du gjort i Peters ställe? Har du skrattat med när du känt att du velat säga ifrån? Har du några idéer kring hur de skulle kunna jobba på Peters arbetsplats för att få Peter och Sibel att trivas? Har du förslag på slut på historien?
Författare: Olea Huuska, utredare arbetsmiljöfrågor i Unionen
Välkommen till Unionen där du, förutom hjälp vid förhandlingar, stöd i din karriärutveckling och självklart också inkomstförsäkring, nu också kan spetsa ditt medlemskap genom Min profil. Den här artikeln är hämtad från profilvalet Ett arbetsliv för alla.
