Igår satt jag och skummade igenom en Kylie Minogue i senaste numret av svenska ELLE. I rubriken konstateras det att cancerdrabbade Kylie gått stärkt efter sveket från sin förra pojkvän. Det fick mig att haja till.

Kan man bli stärkt av att bli sviken, ledsen och förbannad?

Eller är det en modern människas tröst; man lär sig, blir äldre och klokare. Jag tror att barnet som fortfarande har skrattet och ljuset i blicken är betydligt starkare än en vuxen människa med ärr i själen.

Vi borde sluta låtsas att det som gör ont automatiskt är nyttigt. Jag tror att jag var mycket mer av en Pippi när jag var liten. Innan jag visste hur ledsen man kunde bli av en kompis. Eller blev störtledsen men glömde bort det lika snabbt.

Är det kanske där det sitter? Att vi har hårddisken fylld av ledsamheter som hänt i livet, och därför är lite räddare nu. Lite diskrensning? Fråga mig inte hur man gör, men det låter sunt.