26 Sep 2012 kl: 00:00

Graffitipolis på gränsen

 

Utanför fönstret i det lilla samhället Örsundsbro mellan Uppsala och Enköping kvittrar fåglarna. Vårsolen har försovit sig. I stället viner ruggiga gråvindar runt husknuten. Soligt eller inte – Gustaf Engström vaknar alltid utan väckar­klocka. Ingen ringning, ingen snooze. Kanske är det för att hans skarpa passa-tider-lägen, i form av jobbpass som gränspolis på Arlanda, oftast ligger på eftermiddagar och kvällar. Den andra delen av hans sysslor – medievetarstudier och målande − sker ju mer utifrån eget upplägg. Vi ska återkomma till det, precis som till hans brokiga bakgrund.

 

De flesta morgnar startar hemma i lägenheten i Årstaberg, söder om Stockholms innerstad. Men i dag när Gustaf masar sig till frukostbordet så är det hemma hos lillebrorsan i uppväxtorten Örsundsbro. Här har han sovit över för att hinna bort till sin studio och måla klart några tavlor till en kommande utställning, innan kvällens jobbpass börjar. Gustaf grundar med en ordentlig fredagsfrukost bestående av… pannkakor med honung! Och juice.
− Jag gillar lite amerikansk frukost. Ibland blir det stekt korv också, även på vardagar.
När frukosten är undandukad låser han om sig och tar en promenad till ortens industriområde.

 

Gustafs största graffitimålning hittills finns på väggen till studion i Örsundsbro.

Framme. På grusgården innanför en stor grind samsas grävmaskiner, en husvagn och en stapel rör. Typisk industrilook. Men att det pågår något särskilt inne i lokalen går inte att missa. Hela gaveln täcks av en graffitimålning av en grävling i skyddshjälm och arbetskläder.
− Jag gjorde den för två år sedan med hjälp av en skylift. Motivet handlar om att pappas företag här har en grävling i sin logga. Jag ville få med schaktning och elektricitet, som företaget sysslar med.
Innanför en stor röd garageport med fönstergluggar har Gustaf baxat till sig ett hörn som ateljé.
− Farsan gillar inte riktigt att jag är här och målar. Han äger längan och hyr ut lokalerna till olika företag. Han ställer

mest in skrot här och jag föser undan det. Han har aldrig riktigt värderat mitt målande, konstaterar Gustaf och rycker på axlarna.

 

Det är högt i tak och gott om frisk luft i lokalen, något som behövs för den som skapar sina verk delvis med sprejfärg. Ur kartonger på golvet sticker hundratals färgburkar upp. Och det är bara hälften. Resten finns i ett förråd runt hörnet. På staffliet innanför entrén står en färgstark liten tavla med en kvinna som motiv.
− Jag leker med neonfärger nu, i kombination med en gråskala. Jag mixar tekniker, oftast akryl- och oljefärger med sprejfärg.
Intill staffliet ligger små svartvita foton strösslade över ett litet bord. Det är gamla kort ur Gustafs farmors och farfars fotoalbum.
− Jag hämtar stämning ur dem, inspiration. Folk tog så mycket mer intressanta bilder förr, mycket mer välkomponerade kan jag tycka.

 

Om en vecka är det dags för en utställning i småländska Virserum. Nyligen ställde Gustaf även ut sina verk på konstmässan Supermarket i Stockholm, och i Göteborg.
− Jag samarbetar med en driftig tjej, Shora Dehnavi Goldkuhl, som är lite av min agent. Hon är suverän på att fixa in os

s på utställningar.
I höstas fick han dessutom i uppdrag att sätta färg på Spotifys kontor i Göteborg, i form av en stor graffitimålad vägg i ett sällskapsrum.
− Jag följde med en kompis på en fest som visade sig vara hemma hos ett par där båda jobbar på Spotify. De hörde att jag målar graffiti, tog fram en duk och en sprejburk och bad mig göra ett verk åt dem på festen. Sen fick jag frågan om att dekorera kontoret. Graffiti är ett annorlunda medium, du måste veta hur färgen fungerar. Men jag har hållit på sedan jag var 13 så det är inget problem.

 

 

På en helsida på DN Debatt i höstas kunde man läsa om Gustafs udda jobbkombination och hans väg till graffitimålandet, när familjen flyttade från Uppsala till Simrishamn i Skåne.
− I utkanten av staden fanns flyktingförläggningen. Mamma fick jobb som lärare där. Samtidigt rakade folk skallen och gick runt med VAM-märken i skolan. Jag tog ställning mot rasism.
I samma veva fastnade Gustaf för graffitin. Som 16-åring flyttade han tillbaka till Örsundsbro och gick estetiskt program på gymnasiet. Där upplät kommunen ett vattentorn till graffitisugna.
− Det blev en samlingspunkt. Vi fick måla ostört där. Och för alla som har fördomar om att graffiti alltid leder till något dåligt så kan jag berätta att en av oss i flera år har ställt ut på Lilje-valchs, en har jobbat som chefredaktör på en stor tidning, en är systemvetare och själv är jag polis.

Dags att åka till Arlanda, med marginal för trafikkrångel. Gustaf hämtar bilen hos brorsan och rullar iväg.
− Jag bestämde mig tidigt för att ha ett annat arbete vid sidan av konsten. Jag har ett bra jobb och vill hålla fast vid det medan jag provar olika saker. Jag har jobbat på Arlanda i tre år nu. Innan dess var jag stationerad i Kristianstad och vid närpolisen här i Uppsala-Enköping.

Gustaf ställer bilen hos den kompis i Märsta som har lånat ut den. Hoppar på buss 583 och reser en dryg kvart till Arlanda. Han kliver av vid Terminal fem och hinner dra sitt passerkort ett otal gånger innan han är framme vid kontoret.
− Det finns två delar här inom Arlandapolisen. Ordningspolisen ansvarar för flygplatsens säkerhet. Vi på gränspolisen kontrollerar pass, handlägger avvisningar och lämnar över ärenden till Migrationsverket eller kriminalpolisen. Det här är en väldigt samhällsklimatbetonad arbetsplats. Det som sker i samhället visar sig här.

 

På vägen till kontoret har Gustaf köpt med sig en kebab till lunch. Han slår sig ner i fikarummet med breda panoramafönster mot landningsbanor. Lysrörsbelysning, grå dörrar och ljusgrå linoleum­matta dominerar inredningen. En sak bryter färgfastan – två tavlor av Gustaf.

 

Ombytt och klar, fyra minuter senare än vanligt. Skjortan tappade några knappar och fick bytas. Gustaf hämtar sina vapen – pistol och pepparsprej – i ett valv. Det är dags för ”utsättning”, det vill säga cirka tio minuters genomgång av kvällens uppdrag tillsammans med kvälls­kollegorna som består av ett 15-tal civilanställda passkontrollanter och tre poliskollegor. Dags­patrullen har bland annat tagit ut passagerarlistor för dygnet och börjat kolla av mot till exempel listor över efterlysta personer. Här finns jobb kvar att beta av.

Kollar monitorer som visar hur ankommande flyg ligger till. Gustaf och hans kollegor står ofta och gör gatekontroller för ankommande passagerare.
– Vi har vissa riskflighter bland annat från Turkiet. Istanbul är ju en stor flygplats, en länk mellan Europa och Asien.
Gustaf avbryts av att hans chef kommer in i rummet med ett brådskande uppdrag.
− Vi har en mongol som har varit här för länge. Kan du kolla upp det?
Ännu ett VM i att dra passerkort startar i dörr­slussar och trappor. I utrikesterminalen möts Gustaf av två kontrollanter som lämnar över ett pass. På en bänk sitter en ensam ung man.
− Do you speak English? Have you applied for an asylum?
Det visar sig att killen har varit i Sverige flera år. Nu har passet gått ut. Gustaf försvinner in i båset och kopierar mannens pass och kollar stämplar. Han lämnar tillbaka passet men innan mannen släpps iväg till flyget förklarar Gustaf att det nu kan bli svårare att komma in i Sverige i framtiden.

Tillbaka på kontoret. En person sitter gripen i ett av rummen. Gustaf slår sig ner vid en dator och skriver in sitt ärende. Tangentknattrandet är det enda som hörs. Kvällens fortsatta arbete består av små löpande uppgifter. Gustaf och kollegorna åker mellan flighter, kollar passagerarlistor för morgondagens flighter och jämför med listor över stulna pass. Att Gustaf blev polis beror mest på slumpen. Först hann han plugga till lärare och snabbutbilda sig till brandman.
− Pappan till en av mina barndomskompisar var polis och gjorde ett gott intryck. Men yrket var ändå ingen barndomsdröm. Den första graffitimålningen jag gjorde var faktiskt en gris i polisuniform. Att jag valde yrket beror mer på ett projekt när jag var brandman. Vi samarbetade med polisen. Åkte runt och träffade ungdomar när det var stökigt i området. Det gillade jag.

Dags för middag, som vanligt på restaurang Alfredos i Skycity på Arlanda. Matlåda är inte Gustafs melodi. Han byter några ord med personalen och bläddrar i dagens Metro.

Om en kvart är skiftet är slut. Nu pågår överlämningen till nattpersonalen. Gustaf byter om, låser in sina vapen och beger sig till bussen. Från Märsta väntar pendeltåget vidare hem till Årsta. Det tar sin lilla tid, Gustaf är inte hemma förrän närmre midnatt.

Han släcker lampan efter bara en halvtimme. I morgon väntar föreläsningar på Södertörns högskola där Gustaf läser medie­vetarprogrammet i väntan på att komma in på utbildningen på Biskops-Arnö. Ett första steg mott ytterligare en karriär. Som fotojournalist.

 

 

 

GUSTAF ENGSTRÖM:

TITEL: Polisinspektör, egenföretagan

de graffitikonstnär samt student vid medievetarprogrammet på Södertörns högskola.

ÅLDER: 32 år.

BOR: Lägenhet i Årstaberg söder om Stockholms innerstad.

FAMILJ: Singel.

BAKGRUND: Uppväxt delvis i Örsundsbro mellan Uppsala och Enköping, delvis i Simrishamn i Skåne. Samhällsengagemanget föddes under 90-talets rasistvåg i Skåne. Mamman jobbade som SFI-lärare på flyktingförläggningen och Gustaf tog tidigt ställning mot traktens skinheads. Gick estetisk på gymnasiet, pluggade till lärare, bytte till brandman och lockades över till polisen via ungdomsprojekt. Jobbar nu på Arlandas gränspolisavdelning, parallellt med att producera tavlor till utställningar och måla på uppdrag. Hoppas komma in på fotojournalistutbildningen på folkhögskolan Biskops-Arnö. Läser under tiden på medievetarprogrammet på Södertörns högskola.

DEBATTÖR: Är emot Stockholms nolltolerans-policy. Vill att graffiti ska få utvecklas. ”Det handlar om så mycket mer än sprejburkar och bokstäver. Det är en konstform för unga, ett sätt att utvecklas och uttrycka sig. Man kan inte bara förbjuda det.”

LÄSTIPS: ”Snart släpps en spännande bok med titeln Nolltolerans, skriven av konstdoktorande vid Stockholms universitet. Den tror jag kommer att vara väldigt intressant.”

 

 

 

LÄS MER

 

En före detta balettdansös och en låtskrivare vars verk ingen ville framföra visade sig vara början på något stort. Följ med Salem Al Fakir och hans kollega Kristina Lidehorn på en intensiv karriärdag som avslutas med Grammisgalan.
Från klassens scenapa till hela Sveriges fredagsmys – Pär Lernström är idolen som bossar över ett helt parlament. Men trots en karriärresa som många bara drömmer om är han inte helt nöjd.
Från ett nedgånget klassrum och elever med redovisningsskräck, till riksdagsbeslut och direktsända samtal om papegojor. Som Miljöpartiets språkrör kastar sig Gustav Fridolin och Åsa Romson mellan ytterligheter.