Jag hade drällt omkring en del under en period. Jobbat halvtid på ett annat plejs, jourat på dagis, tagit några sovmorgnar efter några tunga nattpass. Det är därför jag gillar att vara egenföretagare. Jag erkänner rakt av – jag för ett krig mot den traditionella arbetsdagen, men jag gör det lite i tysthet.
Vi är åtta frilansare som hyr en lokal tillsammans. Vi delar på hyran, köper in frukt och kaffe tillsammans, har fest några gånger per år och delar med oss av jobb till varandra. Mer än så är det inte. Vi har inga kontrakt på arbetstider, till exempel. Jag tror att alla i min lokal är egenföretagare just för att vi vill vara lite friare. Jobba när och var vi vill. Ändå dyker den där frågan upp – i min lokal. Och jag svarar inte så där som jag dagen efter kommer på att jag borde ha svarat: ”Heltid? Näää, jag tänker inte på jobb på det viset. Det viktigaste för mig är att jag drar in de pengar jag behöver och att jag trivs med mitt liv”.
I stället svarar den duktiga flickan i mig blixtsnabbt. ”Jovisst jobbar jag heltid. Jag har bara bla bla bla den senaste tiden.”
Det är så sabla svårt att frigöra sig från det som under industrialismen fastställdes som arbetstider. Det var ju då som någon kom på att vi ska tillbringa merparten av vår vecka på arbetet, och att vi ska vara där på vissa klockslag. Det är den traditionen som gör att vi känner oss nöjda, trots att vi inte gör något. Vi landar 8.30 på kontoret. Att många sedan kan ta en kopp kaffe och kanske surfa lite hit och dit en halvtimma innan de sätter tänderna i någon verklig arbetsuppgift räknas liksom inte. Jobbar man på ett traditionellt företag så ska ens rumpa vara på kontorsstolen för att det ska räknas som jobb.
Det är här det dåliga jobba-hemifrån-samvetet kommer in. En gallup jag har gjort bland anställda i min omgivning säger att om man jobbar hemma beter man sig annorlunda än på kontoret. Man andas ut, tvättar en maskin, lägger sig på soffan och läser igenom en rapport och oj, kanske somnar och slaggar en halvtimma (med mobilen i näven). Man solar på balkongen en stund och jobbar ikapp på kvällen. De flesta gör det de ska, men inte på samma sätt som på kontoret. De använder en jobba-hemma-dag som en ventil i en fullproppad tillvaro. En chans att få lite nyttig distans och att komma ikapp mentalt.
Jag var sjuk för ett tag sedan. Knallförkyld och sängliggande i två dagar. Oj vad jag hann med: de fyra senaste numren av Vanity Fair, två nya romaner, en lokalhistorisk bok, elva avsnitt av In treatment. Och så sov jag en massa också. När jag steg ur sängen efter de där dagarna kände jag mig mer uppdaterad än på länge. All kulturell input gjorde att jag fixade tre artikelidéer att sälja i ett nafs.
Slackern i mig jublade och tog genast ett beslut. En dag i månaden ska jag tillbringa i sängen. Läsa, sova, lyssna, titta. Minst en dag. Kanske ska jag skriva in den
i kalendern? Annars kanske den inte blir av, och det vore ju förfärligt för effektiviteten och kreativiteten och därmed lönsamheten i mitt företag.
Och nästa gång någon frågar om jag jobbar heltid så lovar jag att ta diskussionen i stället för att ducka och låtsas som att jag är en helt normal och duktig kontorsslav.
Text: Tinni Ernsjöö Rappe, journalist och medförfattare till böckerna Diagnos: Duktig, Rent hus och Lycka till! Om balans i livet och andra floskler. Hennes senaste bok Skriet från kärnfamiljen (tillsammans med Rebecka Edgren Aldén) kom ut i våras.
