Kommer ni ihåg Knesset som gick på ZTV på nittiotalet? Det var Erik Haag och Jonas Leksell och några till som tjattrade om diverse frågor rörande livet en timme i veckan och jag var helt hooked. Jag måste ha varit runt tretton, och en sak präntades in i min hjärna for life: ”Du kan inte misslyckas, du kan bara utvecklas.” Jag skrev upp det på en lapp som hängde på anslagstavlan ända tills jag fimpade den. Lappen har jag fortfarande kvar.

Jag undrar ofta varför vi är så hårda mot folk som misslyckas. Vi är till och med hårda mot människor om de lyckas lite för sent. Mina barns mor målade upp det väldigt enkelt en gång: ”Tänk om vi slog och skällde på barn när de lär sig att gå, bara för att de inte har lärt sig det tidigare.” Hur motiverade skulle de bli att göra framsteg på andra håll i framtiden? Ändå är det ofta just det vi gör mot oss själva när vi når en insikt. Vi grämer oss över att vi inte har gjort saker tidigare, förstått saker tidigare eller sett saker tidigare, i stället för att glädjas över vår framgång eller nyvunna kunskap.

Antagligen är hela samhället i en ond cirkel där vi är så rädda för att själva misslyckas, att vi ständigt måste poängtera varje gång någon annan gör det. Och så gör vi det ännu läskigare att misslyckas, för oss själva och för andra. Tänk om vi såg våra misslyckanden som utveckling, som någonting positivt. Något som tillför lärdom och som för oss framåt. Jag var nyligen med och skrev en bok, Så kan du också starta företag, där vi pratar om att starta business utan att följa alla entreprenörsnormer som att investera minst sexsiffrigt, springa runt i kostym och visa Powerpoint-presentationer. Ett kapitel handlar om min viktigaste insikt kring att vara entreprenör: att drivas av lusten att få lyckas i stället för av rädslan att misslyckas.

För fem år sedan gick jag i konkurs, något oerhört jobbigt och sorgligt, som jag samtidigt lärde mig väldigt mycket av. Det blev en lärdom som jag förvaltade och med vilken jag senare kunde starta andra företag som jag har drivit utan att trampa i samma klaver som jag gjorde den gången. Så fort det blev offentligt att boken skulle komma började de syrliga kommentarerna flöda om huruvida man kunde skriva en bok om att starta företag när man har gått i konkurs.
Egentligen skiter jag ju i sånt där, men jag tänker på alla bra idéer som kanske aldrig kommer fram av rädsla för att misslyckas? Hur många som väger in det här i sitt beslut att starta eller inte starta, i stället för att se utvecklingen som en organisk process där du ibland tar ett steg fram och två bak och ibland gör tvärtom.

Jag har hört att det i USA finns folk som skriver vilka företag de har startat som senare har konkat på bak­sidan av sina visitkort. Det hör kanske inte till vanligheterna, men är ändå ett uttryck för ett samhälle där många av de mest framgångsrika företagarna har konkurser i sitt CV. Där det inte är betingat med skam att misslyckas. Kan vi inte försöka anamma det här också?

Carlos Rojas började sitt entreprenörskap som 16-åring. I dag är han delägare i fyra företag och har startat Miljardprogrammet, som jobbar med förändringsarbete i Sveriges miljonprogram.

LÄS MER:

”8-timmarsdagen – värre än sms-lån”

Två timmar kvar av arbetsdagen, dags att kolla lite mejl? ”Att sitta av tid måste vara vår tids värsta slöseri” menar Shortcuts krönikör Carlos Rojas som hävdar att 8-timmarsdagen är ett påhitt som egentligen inte ligger i vår natur, och som själv aldrig jobbar mer än 5 timmar.

Föräldraskapet gjorde mig oslagbar på jobbet

Ung förälder eller satsa på karriären? Många känner nog att man måste välja det ena eller det andra, men är det verkligen så? I sin krönika delar Carlos Rojas med sig av sin syn på saken.